Etikettarkiv: Stimbåtsliv

Stimbåtsliv; Eldaren Del 3

eldare-2-kopia

Bild från webben.

eldare-1-kopia

Bild från webben.

Eldaren var nyckelfiguren i stimbåtarna. Eldaren som oftast kallades sotängeln ägde dock yrkesskicklighet som inte stod däcksgastens efter och hade definitivt både en större arbetsbörda och en sämre arbetsmiljö. Han fick med sin 15-kilos skovel först ta sats bakåt och sedan svinga den framåt, samtidigt som han fick måtta så att kolet flög in genom eldstadsluckan och spred sig väl över hela rosten. Ju större fartyget var, desto större var pannan och desto längre bort på fartyget måste kolet hamna.

Det som försvårade denna manöver med skyffeln var att eldaren samtidigt måste balansera på en ofta rullande och slingrande durk.  Det första en icke van eldare måste lära sig  var att anpassa fotarbetet till oberäknelig faktor.  De första dygnen till sjöss i hårt väder kunde en ny eldare driva vaktens maskinist till vansinne och detta kunde ibland sluta med att han fick segla lämparen tills han lärt sig fotarbetskonsten.

Efter att stenkolet avgett sin energi till ångpannan, fick man snart raka eller ”slejsa” ut det mesta man kastat in i fyren. Restprodukterna var glödande slagg från bränslebädden och saka under rosterna.  Avfallet skulle sedan i slutet av vakten skyfflas i slaggpytsar, hissas upp på däck och hivas överbord, vilket var ett extremt slitsamt arbete.

Eldarrummet var definitivt ingen trivsam arbetsplats, eftersom någon av eldstadsluckorna nästa alltid var öppen. Föra att lindra hettan brassade man ventilatorerna så att maximalt med kalluft rasade ner.  Luftströmmen med utomhustemperatur träffade eldarens rygg där han stod, ofta med bra överkropp, samtidigt som eldstadshettan stekte bröstet.  Med dessa temperatur kontraster for deras kroppar ganska illa och det medförde att eldaren hade lägre medellivslängd. Lungtuberkulos var en vanlig yrkessjukdom bland eldarna.

 

Stimbåtsliv; Lämpren Del 2

img_0002

Ett pannrum vid 1800-talets slut som inte nämnvärt förändrat på ångfartygens epok de följde 50 åren. Vid pannan närmst en eldare som “slejsar” slagg. Till höger om honom ses en man som krokar en askpyts på kättingen. I bakgrunden en lämpare som tittar ut genom luckan till kolbox. Bild från webben.

Inne i den damiga, svarta kolboxen fanns lämparen, trimmern. Han hade den lägsta ställningen på maskinsidan och var ofta nybörjare.

Lämparjobbet var första steget , när man väl bestämt sig för att gå till sjöss i maskin. Yrkeskunskap behövdes ingen, men detta fick lämparen kompensera med muskelarbete. En ångare hade färre lämpare än eldare. På en svensk 2.500-tonare fanns det tre eldare men bara en lämpare. Lämparen fick därför hantera tre gånger så mycket kol som eldaren.

Första dagarna till sjöss, när kolboxarna var välfyllda med bunkers, var lämparens arbetsuppgifter relativt lindrigt. Han kunde då skyffla fram kol i lätthanterliga högar, så att eldaren bekvämt kunde fylla skyffeln och mata eldstaden bra genom att vrida på kroppen.

Under resans gång försvann kollagret längre och längre bort i boxen. Snart blev det nödvändigt att använda skottkärra för att transportera fram kolet till eldrummet. Eller, om underboxen var tomma, kärra fram till luckan i överboxen och tippa ner till underboxarna. Belysningen bestod av fladdriga fotogenlampor och vid sjögång försvårades lämparens arbete ytterligare.

I slutet av sin vakt fick lämparen hjälpa eldaren med askhivning. Han fick för hand veva upp askpytsar som vägde 50 kg, haka av dem från toppgretingen , släpa ut dem på däck, fram till brädgången samt tippa askan och slaggen överbord. Mellan ett ton eller mera per vakt.

Lämparens vakt väl var slut skulle, som yngst – eller i varje fall lägst i rang – i eldarskansen hämta maten från byssan och bära den föröver. Därefter duka och efter maten diska och snygga upp i eldarmässen.

Stimbåtsliv; Manskapet Del 1

manskap

Manskap på däck. Bild från webben.

Ombord på ångarna bestod däcksmanskapet i stort sett av samma kategorier som på segelfartygen, ofta en båtsman samt matroser, lättmatroser och jungmän. Maskinmanskapets donkeyman, smörjare, eldare och lämpare kom först med ångfartygen. Donkeymannen var dock ett arv från 1800-talets segelfartyg, där han var en blandning av eldare för donkeypannans eldstad som ässja.

Högsta manskapskategorin på däck, om det inte fanns någon båtsman ombord, var matrosen. Föra att få hyra som matros skulle man ha seglat på däck i minst 36 månader och behärska alla slags sjömansarbeten. Hade man seglat 24 månader på däck kunde man få hyra som lättmatros. Jungmannen stod lägst på skalan, nybörjaren på däck. Jungmännen hade sämsta kojerna och diskade på frivakten, medan de andra slöade i sina kojer.

Båtsmän fanns på de större fartygen och var den som ledde och fördelade arbetet ombord. Han ansvarade för förråden och var den som ledde arbetet vid av- och påluckning i hamn.

Många av de yngre som arbetade som jungmän och lättmatroser på ångfartygen gjorde detta för att få praktik in för studier i navigationsskolorna. De flesta i skansen utgjordes dock av folk som aldrig skulle komma lägre.