Etikettarkiv: Skagerackspärren

M/T Sveadrott


M/T Sveadrott, SMM Fo192921

M/T Sveadrott byggdes 1938 och var då ett av Sveabolagets 84 fartyg. Hon var med sina 15 310 ton d.w. Kockums största bygge och Sveriges största handelsfartyg. Hon var dessutom Sveriges snabbaste tankfartyg.

Fartyget deltog under andra världskriget i lejdtrafiken och var det första fartyg som tilläts passera Skagerackspärren. Se inlägg om Skagerackspärren.

S/S Atos sänkt av Oberleutnant Erik Topp 1940

ATOS 2

S/S Atos. Bild SMM Fo207033.

S/S Atos ägd av Rederi AB Atos i Helsingborg, avgick  den 2 augusti 1940 från Glagow mot Petsamo. Finska Petsamo var efter Skagerackspärren införande den enda neutrala oceanhamn för svenska fartyg. Befälhavare var kapten A. Funning med en besättning på 21 man och sex passagerare. Passagerarna kom från svenska konsulatet i London och några av dessa var besättningsmän som räddats från S/S Tilia Gorthon som sänktes av tyskarna den 20 juni.

Den 3 augusti befann sig Atos i höjd med Oronsay träffades hon av en torped från U57, under befäl av Oberleutnant Erik Topp.

Större delen av akterskeppet på Atos slets bort. Lasten i lastrummet och på däck slungades högt upp i luften och fartyget började direkt sjunka med akterskepp före. På grund av att stora ångröret gått sönder strömmade nu ånga ut midskepps och detta gjorda det omöjligt att komma fram till livbåtarna. Därför försökte man först använda flottar men allt efter som ångan började skingra sig kunde man nå livbåtarna och man kunde nu bemanna dessa.

Atos sjönk efter bara fem minuter. Vid genomräkning av de skeppsbrutna saknades passageraren Gustaf Nilsson, som var en av båtsman som räddats från Tilia Gorthons.  Sökandet efter båtsmannen pågick i cirka en timme, men man kunde inte finna honom. Livbåtarna satte segel och styrde mot land.  De nödställda räddades av en  isländsk trålare och förde dem till Fleetwwood.

 

 

Lejdtrafiken, eller Göteborgstrafiken

 

LEJDTRAFIK

Lejdfartyget Mt/S Saturnus i Göteborgs hamn 1942. Bild från webben.

SATURNUS

Mt/S Saturnus. Bild SSMH Fo217898

Lejdtrafiken – eller Göteborgstrafiken, som den också kallades – var den sjöhandel med omvärlden som Sverige under andra världskriget bedrev till och från Göteborg. När Tyskland ockuperat Danmark och Norge den 9 april 1940 blev Sverige avskuren från handel västerut, vilket led till brist på viktiga varor så som olja, som var en nödvändighet för Sveriges försvarsförmåga.

Tyskland hade lagt ut en minspärr, Skagerackspärren,  som bevakades med flotta och flyg, och Storbritannien hade å sin sida upprättat en blockad mot Tyskland och de tyskockuperade länderna. Sverige hamnade så innanför dubbla blockadlinjer vilket riskerade att man bli helt beroende av Tyskland.

Efter omfattande förhandlingar med de båda krigförande sidorna kunde trafiken komma till stånd.

Sverigemåste uppfylla många krav för trafiken att skulle fungera. Bland annat var fartygen tvungna att genomgå kontroller av båda sidor, och antalet passager måste vara detsamma i båda riktningar. Vid flera tillfällen orsakade krigets händelser konflikter mellan Sverige och de krigförande, vilka ledde till att trafiken periodvis stoppades.

Cirka 459 resor gjordes via spärren av 79 fartyg. Resan var inte problemfri och dessvärre sänktes tio fartyg. Handeln var mycket viktig för Sveriges försörjning under krigsåren, även om den endast motsvarade en mycket liten del av Sveriges fredstida handel.

 

Ransoneringen i Sverige under beredskapsåren; Livsmedel

ransonerings krog - Kopia

Ransoneringskort.

bild

Bild från webben.

800px-Axel_Gjöres_1889

Folkhushållningsdepartements minister Axel Gjöres. Bild från webben.

Omedelbart efter krigsutbrottet började Sverige sin omställning till krigshållning. Redan den 2 september blev det förbud mot privatbilism. Nya offentliga organ bildades för att ta hand om administrationen. Som exempel kan nämnas statens livsmedelskommission som centralt var ansvarigt, för landets livsmedelsförsörjning. Regionalt var 33 kristidsstyrelsen ansvariga. På lokal nivå fanns den kommunala kristidsnämnden. För att samordna alla åtgärder bildades ett särskilt folkhushållningsdepartement. Minister var Axel Gjöres, tidigare chef för KF.

De första ransoneringskorten delades ut redan i oktober 1939. Korten var inte avsedda att användas omedelbart, utan var en förberedelse för eventuella framtida ransoneringar.

Ett av motiven med kortutlämningen var att kunna förhindra eventuell hamstring av bristvaror. Nu fick åtgärderna en motsatt effekt. Hamstringshysteri bröt ut. Lagringsbara varor som mjöl, socker och tvål tog snabbt slut i butikerna. Vid denna tid fanns det gott om varor i landet men distributionen hann inte med. Detta förvärrade hysterin ytterligare.

Hamstringsvågen fick både världsliga och andliga makthavare att ingripa.

I mars1940 infördes de första ransoneringarna och gällde kaffe och te. Några dagar efter ockupationen av Danmark och Norge ransonerades socker. Efterhand under 1940, 1941 och 1942 ransonerades mjöl, bröd, matfett och kött. Skor, kläder, tvättmedel och ljus blev också ransonerade. När de första ransoneringarna infördes på kaffe och socker var orsakerna inte varubrist utan i det första fallet för att minska förbrukningen av utländska valuta och i det andra fallet att förhindra hamstring.  När sedan ytterligare ransoneringar tillgreps var orsaken emellertid livsmedelsbrist, beroende på dåliga skördar flera år i rad.

Efter invasionen av Danmark och Norge upprättade Tyskland den så kallade Skagerackspärren. Detta försvårade handel västerut och ledde till svår brist på olika importvaror som bensin, tobak, kaffe och konstgödsel. Under 1941 lyckades Sverige i förhandling med Tyskland och England få tillåtelse att ett mindre antal fartyg fick passera spärren för handel med neutrala länder på andra sidan Atlanten (lejdtrafiken). Genom denna livsviktiga handel fick Sverige in värdefulla importvaror i begränsad omfattning.

Oransonerade varor var under hela kriget mjölk (fetthalten drogs emellertid ned till 3%) och potatis. Fisk ransonerades heller aldrig mer än lokalt. Tillgången minskade emellertid kraftigt eftersom västkustfiskarna var avstängda från sina bästa fiskeplatser, som låg utanför spärren.

För svensken i allmänhet var 1942 det år som man kände av livsmedelsransoneringen värst. Redan 1943, som var ett bra skördeår, kunde ransonerna höjas. Under de sista krigsmånaderna försämrades vårt läge igen, och ransonerna minskades. Orsaken vara att vi under slutstriden i Europa blev helt avstängda från all import. Efter kriget avskaffades alla ransoneringar utom på kaffe. Den fanns kvar till 1951.

 

Dödsfarten

DÖDS TRAFIKEN MALM

Bild från webben.

Dödsfarten var benämningen på den fartygstrafik med järnmalm, som pågick från svenska ostkusthamnar till hamnar i norra Tyskland och tyska och nederländska Nordsjökusten under andra världskriget fram till hösten 1944. I retur fraktades ofta stenkol och koks för Sveriges energiförsörjning.

I samband med andra världskrigets utbrott började de krigförande parterna att lägga ut minspärrar för att hindra fiendens handelsfartyg. Efter det tyska angreppet på Danmark och Norge 9 april 1940 lade tyskarna ut en minspärr, den så kallade Skagerackspärren, mellan Lindesnes på Norges sydkust och Hanstholm på danska Jyllands nordvästspets. Svenska handelsflottan klövs då i två delar. De fartyg som “innanför spärren” kunde nå svenska hamnar, och de som “utanför spärren” var avskurna från Sverige.

I slutet av maj 1940 godkände brittiska myndigheter, att en begränsad svensk fartygstrafik kunde ske genom Kielkanalen. Eftersom farvattnen på båda sidor om kanalen var brittiskt minområde, garanterades inte fartygens säkerhet.  Den kortare vägen mellan Östersjön och Nordsjön användes av de svenska malmbåtarna på resor till Hamburg, Bremen och Emden. Efter den tyska erövringen av Nederländerna blev det ockuperade Rotterdam den längst bort belägna lossningsplatsen för den svenska järnmalmen.

Efter att man utvunnit gasen ur stenkolen fick med restprodukten koks och denna koks kunde sedan föras tillbaka till de svenska fartygen som returlast till Sverige.

När malmfarten begränsades från Narvik, bland annat på grund av stor förstörelse i hamnen, dirigerades malmexporten framförallt till Luleå. När Luleå hamn var blockerad av is togs malmfrakterna från Gävle, Västerås eller Oxelösund.

Under 1942 blev de svenska malmfartygen, som ingick i de tyska konvojerna längs Nordsjökusten, allt oftare utsatta för attacker av brittiska bombplan, och motortorpedbåtar. Nattetid fälldes magnet- och akustikminor ner i havet vilket också skördade offer bland de svenska fartygen. I Östersjön utgjorde ryska ubåtar ett hot.

Svenska fartyg i järnmalm/kolfart sänkta i Östersjön 1942

AGDA

S/S Ada Gorthon, SSMH Fo54815A

S/S Ada Gorthon den 22 juni torpederad av ryska SC317 utanför Bläsinge på Öland. Förlust: 14 besättningsmän omkomna.

 

MARGARETA

S/S Margareta, SSMH Fo451C

S/S Margareta den 9 juli torpederad av ryska S-7 vid Arkösund. Förlust: 14 besättningsmän omkomna.

 

LULEÅ

M/S Luleå, SSMH Fo92841A

M/S Luleå den 11 juli torpederad av ryska S-7 i skärgården utanför Västervik. Förlust: 8 besättningsmän omkomna.

LILJEVALCH

S/S CF Liljevalch, SSMH Fo92843A

S/S CF Liljevalch den 18 augusti torpederad av ryska L-3 i skärgården utanför Västervik. Förlust: 33 besättningsmän omkomna.

Bengt Sture

S/S Bengt Sture, SSMH Fo209073

S/S Bengt Sture den 29 oktober Torpederad av ryska SC406, mellan nordtyska kusten och Trelleborg den 28 oktober 1942 . Ubåten plockade upp sju överlevande, vilka fördes som fångar till örlogsbasen Kronstadt vid det belägrade Leningrad.  De sju svenskarna avrättats efter förhör. Förlust: 15 besättningsmän omkomna.

LIDINGÖ

S/S Lidingö, SSMH Fo214533

S/S Lidingö den 6 november Engelsk magnetmina i Fehmarn Bält. Inga förluster i människoliv.

NARVIK 3

S/S Narvik, SSMH Fo78485A

S/S Narvik. Fartyget blev under andra världskriget utsatt för bomb- och torpedanfall, minsprängning och kulsprutebeskjutning under flera resor. Sitt slutliga öde möte hon den  29 april 1943. I höjd med den Västfisiska ön Texel anfölls fartygen av brittiska Coastal Commands  Beaufighterplan. Efter att två torpeder missat, träffade en tredje torped i akterskeppet och fartygsbotten slets upp. Besättningen lämnade fartyget med de redan utsvängda livbåtarna, och plockades upp av ett eskortfartyg. Narvik  sjönk 39 minuter efter torpederingen.

SSMH = Stockholms Sjöhistoriska Museum

Läs mer på webben.

Dödsfarten/Svenska Wikipedia

Sök även på fartygens namn på webben så finns det mycket att läsa för den intresserade.

Skagerackspärren

Klicka på bilden för större version.

Skagerackspärren var en minering i Skagerack utförd av Tyskland, efter det tyska angreppet på Danmark och Norge under andra världskriget, den 9 april 1940.
Genom Skagerackspärren kom den svenska handelsflottan att klyvas i två delar, utanför spärren och innanför spärren.

Under perioden 14 april – 10 juni sänktes i Skagerack 13 svenska handelsfartyg samt ett mindre antal fiskefartyg av minsprängningar och torpederingar. Sverige stod därmed helt isolerat från kontakt med världshaven via Skagerack. Därför blev Sverige helt beroende av handeln med Tyskland samt med av Tyskland ockuperade länder. Under denna tid fördubblades handeln med Tyskland.

I september 1940 kunde ett svenskt handelsfartyg för första gången få tillstånd av båda krigförande sidor att passera Skagerackspärren, s.k. lejdtrafik. Det var tankfartyget M/T Sveadrott med en last av olja från mexikanska golfen på väg till Göteborg. För att passagen skulle tillåtas krävde de krigförande att fartyget genom Skagerack skulle eskorteras av svenska örlogsfartyg, vilka skulle fungera som en garant att ingen sida skulle försöka kapa henne. Till detta uppdrag utsågs jagaren H.M Nordenskjöld och hjälpkryssaren Hjkr 4 Waria. I slutet av augusti målades blå-gula band i fören och aktern på jagaren och man monterade strålkastare, som lyste upp fartygets sidor.