Etikettarkiv: Per Albin Hansson

Svensk politik under beredskapsåren

sverges regering

Sveriges regering 1939. Bild från webben.

Överbefälhavare Olof Thörnell, 1942. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Överbefälhavare Olof Thörnell, 1942. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

I och med att Finska vinterkriget bröt ut försämrades Sveriges strategiska läge dramatiskt. Många svenska befarade att Sverige skulle bli nästa land som Sovjet skulle ställa krav på. Det kommunistiska hotet hade man inom högern och i militära kretsar varnat för under mellankrigstiden. Samma kretsar hade redan på 20-talet hävdat att Sverige borde ingår ett försvarsförbund med Finland för att kunna möta det sovjetiska hotet redan vid finsk-ryska gränsen. Samma uppfattning hade man nu.

Den svenske överbefälhavaren ville ha en svensk intervention i Finland. Från den svenska regeringen var man mera försiktig. Man ville inte inlåta sig på en äventyrlig utrikespolitik, som med all sannolikhet skulle leda till krig med Sovjet och, som det såg ut vid denna tid, kanske även med Tyskland. ”Vi får se till att hjälpa Finland så långt vi kunna utan att direkt inblanda oss”, sade Per Albin Hansson inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen den 1 december 1939. Detta blev också den svenska regeringens politik under hela vinterkriget.

Som en följd av det skärpta utrikespolitiska läget och den socialdemokratiske utrikesministern Richard Sandlers avgår ombildades nu regeringen. Sandler ville ha ett försvarssamarbete med Finland och Ålands försvar. När majoriteten av regeringen inte gick med på hans förslag, avgick han, den 13 december bildas en samlingsregering med representanter för alla riksdagens partier utom kommunisterna. Till utrikesminister utsågs karriärdiplomaten Christian Günther.

Under den period som föregick regeringsskiftet drevs från högerkretsar ett förslag om en så kallad ”stark” regering. I en sådan tilltänkt regering skulle överståthållaren i Stockholm,
Torsten Nothin, vara statsminister. En annan ministerkandidat var finansmannen Jakob Wallenberg. Kungen sympatiserade uppenbarligen med dessa planer och hade den 10 december samtal med Nothin om möjligheterna för honom att ställa sig i spetsen för en ”verklig samlingsregering”. Sympatierna för en ”stark regering” sammanföll ofta med uppfattningen att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida.

Intressant är att notera att Per Albin Hansson under denna tid angreps personligen i flera borgerliga tidningar.

”Finlands sak är vår” 1939-1940. Finska vinterkriget

FINLAND 1

Saijan maastossa 1940 Bild SA-kuva

FINLAND 2

Saijan maastossa 1940. Bild SA-kuva.

Den 26 november 1939 inträffade det så kallade Mainila-intermezzot. Sovjet anklagade Finland, helt utan grund, far att ha skjutit med artilleri in på sovjetiskt område. Fyra dagar senare anföll Sovjet utan krigsförklaring. Åbo och Helsingfors bombades. Det ryska krigsmålet var att erövra hela Finland. Från Sovjets sida erkände man nu inte längre regeringen i Helsingfors utan utsåg en egen marionettregering. Den sovjetiska krigsledningen hade räknat med att krossa den finska armén på några veckor. Mot alla förutsägelse kunde den finska armén hejda de sovjetiska trupperna och i krigets inledning förorsaka sovjetarmén stora förluster.

Sveriges överbefälhavare ville ha en svensk intervention i Finland. Från den svenska regeringen var man mera försiktig. Man vill inte inlåta sig på en äventyrlig utrikespolitik, som med all sannolikhet skulle leda till krig med Sovjet och kanske även Tyskland. ”Vi får de till att hjälpa Finland så långt vi kunna utan att direkt inblanda oss” sade Per Albin Hansson. Detta blev också svenska regeringens hållning under hela vinterkriget.

Trots regeringens noninterventionistiska politik för att inte dras in i kriget gav man samtidigt Finland allt stöd som var möjligt, mellan 400 och 500 miljoner i dåtidens penningvärde. Hjälpen bestod till stor del av militärmateriel, t ex fick Finland 32 flygplan, 84 000gevär, 342 kulsprutor, 92 kanoner.

Inget annat land har stått det svenska folket närmare än Finland gjorde under denna period. Detta tog sig uttryck i ett engagemang som sträckte sig genom alla klasser och befolkningsgrupper.  Ett femtiotal organisationer bildades för att på olika sätt understödja Finland.

”Finlands sak är vår” blev parollen för alla svenska insatser för Finland under vinterkriget. Det blev också namnet på en broschyr som gavs ut i 900 000 exemplar och i vilken man propagerade för svensk militärhjälp till Finland.

Efter en viss tvekan tillät regeringen att en frivilligrörelse organiserades. Närmare 1 200 man anmälde sig för att slåss på Finlands sida. Aktiva befäl och soldater fick tjänstledigt från den svenska armén för att åka till Finland. Sina största insatser gjorde de frivilliga vid Salla-fronten. Totalt under vinterkriget stupade 33 frivilliga, 10 saknade och ett femtiotal sårades. Vid fredsslutet i mars 1940 uppgick den svenska frivilligkåren till 8 054 man.

Finland försvarade sig mot den sovjetiska övermakten på ett sätt som väckte väldens respekt. I februari 1940 hade Finland uttömt sina resurser och försvaret började svika. Finland begärde i detta läge att Sverige skulle intensifiera sin hjälp och sätta in hela militärfröband i kriget. Den svenska regeringen ville inte ändra sin inställning och avvisade den finska framställan. Man hade också fått signaler från sovjetiska beskickningen i Stockholm att Sovjet nu var villigt att sluta fred, utan  att Finland behövde uppge sin nationella suveränitet. Sverige försökte nu medla i kriget och få Finland att sluta fred trots de hårda villkoren.

Sverige fick snart ett starkt skäl för att intensifiera sin medling. De engelska och franska regeringarna begärde hos Sverige och Norge att, via Narvik-Kiruna-Boden, få transiteraen undsättningskår till Finland. Svenska regeringen avslog framställan eftersom man, med rätt misstänkte att huvudorsaken till denna inte var hjälp till Finland, utan att stoppa den svenska järnmalmsexporten till Tyskland  och öppna en front i Skandinavien ( senare forskning har visat att detta var riktigt).

Under slutet av kriget medlade Sverige i det tysta. Efter mycket vånda accepterade Finland de mycket hårda fredsvillkoren. Freden slöts den 13 mars 1940.

 

 

 

”Vår beredskap är god”

60._resultat

Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

”En soldat står på vakt. Blicken är skarp, profilen bister. Hållningen i den grova uniformen uniformen skvallrar kanske om ovanan vid salonger, men vara vid hårda tag. Han står nästan orörlig. Han vaktar – en bild av lugn kraft. Så tecknar sig symbolen för vårt land och dess hållning under det blodiga år – 1940 – som snart är borta. En soldat på vakt.

Citatet är hämtat ur förordet till en bok i bild, ”Sverige i vapen”, som gavs ut hösten 1940 som en ”hyllning och ett tack till honom som står på vakt”. Förordet visar på ett bra sätt hur man från officiellt håll ville att svenska folket skulle se på det svenska försvaret och den svenska beredskapenssoldaten. Samma bild ville också statsminister Per Albin Hansson ge när han försäkrade att ”vår beredskap är god”. De som var inkallade under de första krigsåren vet att vår beredskap långt ifrån var god. Orsaken var den kraftiga nedrustningen av försvaret som  hade börjat vid mitten av tjugotalet – särskilt gällde det armén. 1936 års försvarsordning innebar en vändpunkt. Inte förre 1938 anslogs pengar, så att en verklig upprutning kunde påbörjas.