Etikettarkiv: Lejdtrafiken

Lejdtrafiken, eller Göteborgstrafiken

 

LEJDTRAFIK

Lejdfartyget Mt/S Saturnus i Göteborgs hamn 1942. Bild från webben.

SATURNUS

Mt/S Saturnus. Bild SSMH Fo217898

Lejdtrafiken – eller Göteborgstrafiken, som den också kallades – var den sjöhandel med omvärlden som Sverige under andra världskriget bedrev till och från Göteborg. När Tyskland ockuperat Danmark och Norge den 9 april 1940 blev Sverige avskuren från handel västerut, vilket led till brist på viktiga varor så som olja, som var en nödvändighet för Sveriges försvarsförmåga.

Tyskland hade lagt ut en minspärr, Skagerackspärren,  som bevakades med flotta och flyg, och Storbritannien hade å sin sida upprättat en blockad mot Tyskland och de tyskockuperade länderna. Sverige hamnade så innanför dubbla blockadlinjer vilket riskerade att man bli helt beroende av Tyskland.

Efter omfattande förhandlingar med de båda krigförande sidorna kunde trafiken komma till stånd.

Sverigemåste uppfylla många krav för trafiken att skulle fungera. Bland annat var fartygen tvungna att genomgå kontroller av båda sidor, och antalet passager måste vara detsamma i båda riktningar. Vid flera tillfällen orsakade krigets händelser konflikter mellan Sverige och de krigförande, vilka ledde till att trafiken periodvis stoppades.

Cirka 459 resor gjordes via spärren av 79 fartyg. Resan var inte problemfri och dessvärre sänktes tio fartyg. Handeln var mycket viktig för Sveriges försörjning under krigsåren, även om den endast motsvarade en mycket liten del av Sveriges fredstida handel.

 

Ransoneringen i Sverige under beredskapsåren; Livsmedel

ransonerings krog - Kopia

Ransoneringskort.

bild

Bild från webben.

800px-Axel_Gjöres_1889

Folkhushållningsdepartements minister Axel Gjöres. Bild från webben.

Omedelbart efter krigsutbrottet började Sverige sin omställning till krigshållning. Redan den 2 september blev det förbud mot privatbilism. Nya offentliga organ bildades för att ta hand om administrationen. Som exempel kan nämnas statens livsmedelskommission som centralt var ansvarigt, för landets livsmedelsförsörjning. Regionalt var 33 kristidsstyrelsen ansvariga. På lokal nivå fanns den kommunala kristidsnämnden. För att samordna alla åtgärder bildades ett särskilt folkhushållningsdepartement. Minister var Axel Gjöres, tidigare chef för KF.

De första ransoneringskorten delades ut redan i oktober 1939. Korten var inte avsedda att användas omedelbart, utan var en förberedelse för eventuella framtida ransoneringar.

Ett av motiven med kortutlämningen var att kunna förhindra eventuell hamstring av bristvaror. Nu fick åtgärderna en motsatt effekt. Hamstringshysteri bröt ut. Lagringsbara varor som mjöl, socker och tvål tog snabbt slut i butikerna. Vid denna tid fanns det gott om varor i landet men distributionen hann inte med. Detta förvärrade hysterin ytterligare.

Hamstringsvågen fick både världsliga och andliga makthavare att ingripa.

I mars1940 infördes de första ransoneringarna och gällde kaffe och te. Några dagar efter ockupationen av Danmark och Norge ransonerades socker. Efterhand under 1940, 1941 och 1942 ransonerades mjöl, bröd, matfett och kött. Skor, kläder, tvättmedel och ljus blev också ransonerade. När de första ransoneringarna infördes på kaffe och socker var orsakerna inte varubrist utan i det första fallet för att minska förbrukningen av utländska valuta och i det andra fallet att förhindra hamstring.  När sedan ytterligare ransoneringar tillgreps var orsaken emellertid livsmedelsbrist, beroende på dåliga skördar flera år i rad.

Efter invasionen av Danmark och Norge upprättade Tyskland den så kallade Skagerackspärren. Detta försvårade handel västerut och ledde till svår brist på olika importvaror som bensin, tobak, kaffe och konstgödsel. Under 1941 lyckades Sverige i förhandling med Tyskland och England få tillåtelse att ett mindre antal fartyg fick passera spärren för handel med neutrala länder på andra sidan Atlanten (lejdtrafiken). Genom denna livsviktiga handel fick Sverige in värdefulla importvaror i begränsad omfattning.

Oransonerade varor var under hela kriget mjölk (fetthalten drogs emellertid ned till 3%) och potatis. Fisk ransonerades heller aldrig mer än lokalt. Tillgången minskade emellertid kraftigt eftersom västkustfiskarna var avstängda från sina bästa fiskeplatser, som låg utanför spärren.

För svensken i allmänhet var 1942 det år som man kände av livsmedelsransoneringen värst. Redan 1943, som var ett bra skördeår, kunde ransonerna höjas. Under de sista krigsmånaderna försämrades vårt läge igen, och ransonerna minskades. Orsaken vara att vi under slutstriden i Europa blev helt avstängda från all import. Efter kriget avskaffades alla ransoneringar utom på kaffe. Den fanns kvar till 1951.