Etikettarkiv: Lämpren

Stimbåtsliv; Lämpren Del 2

img_0002

Ett pannrum vid 1800-talets slut som inte nämnvärt förändrat på ångfartygens epok de följde 50 åren. Vid pannan närmst en eldare som ”slejsar” slagg. Till höger om honom ses en man som krokar en askpyts på kättingen. I bakgrunden en lämpare som tittar ut genom luckan till kolbox. Bild från webben.

Inne i den damiga, svarta kolboxen fanns lämparen, trimmern. Han hade den lägsta ställningen på maskinsidan och var ofta nybörjare.

Lämparjobbet var första steget , när man väl bestämt sig för att gå till sjöss i maskin. Yrkeskunskap behövdes ingen, men detta fick lämparen kompensera med muskelarbete. En ångare hade färre lämpare än eldare. På en svensk 2.500-tonare fanns det tre eldare men bara en lämpare. Lämparen fick därför hantera tre gånger så mycket kol som eldaren.

Första dagarna till sjöss, när kolboxarna var välfyllda med bunkers, var lämparens arbetsuppgifter relativt lindrigt. Han kunde då skyffla fram kol i lätthanterliga högar, så att eldaren bekvämt kunde fylla skyffeln och mata eldstaden bra genom att vrida på kroppen.

Under resans gång försvann kollagret längre och längre bort i boxen. Snart blev det nödvändigt att använda skottkärra för att transportera fram kolet till eldrummet. Eller, om underboxen var tomma, kärra fram till luckan i överboxen och tippa ner till underboxarna. Belysningen bestod av fladdriga fotogenlampor och vid sjögång försvårades lämparens arbete ytterligare.

I slutet av sin vakt fick lämparen hjälpa eldaren med askhivning. Han fick för hand veva upp askpytsar som vägde 50 kg, haka av dem från toppgretingen , släpa ut dem på däck, fram till brädgången samt tippa askan och slaggen överbord. Mellan ett ton eller mera per vakt.

Lämparens vakt väl var slut skulle, som yngst – eller i varje fall lägst i rang – i eldarskansen hämta maten från byssan och bära den föröver. Därefter duka och efter maten diska och snygga upp i eldarmässen.