Etikettarkiv: Jan Waernberg

Djuramossa muséum 1997. Foto och text Jan Waernberg

 

När ”portarna” slogs upp för kustartilleribatteriet Helsingborg var knappast någon som trodde att två privatpersoner, Johan och Marie Andree med barn skulle ro skutan i land. Även kommunen var i början ointresserad men från markägarens sida var stödet påtagligt. Mina bilder från det första året visar hur primitivt det var – men intresset från besökarna var det inte fel på.

Besökarna fick först betala entré vid den kombinerade museikontoret, kassan och glasskiosken. Boden har sedan byggts in i en gammal flygplanshangar från en landsvägsbas från kalla kriget.

Johan Andree är själen bakom Batteri Djuramossa som Batteri Helsingborg benämns. Med sin bakgrund som militär, reservare och militär tjänstgöring utomlands är han som klippt och skuren för att leda museet.

 

Det är två fälthaubitser från andra världskriget. Den ena är 10,5 cm haubits m 39/40 som köptes in samtidigt med halvbandvagnen DEMAG som Volvo senare kopierade som artilleritraktor m/43.

Svensk mobil luftvärnsstrålkastare med eget kraftaggregat och kabeltrumma. Planer på att renovera strålkastaren till fungerande skick stötte på patrull då dess starka ljus kunde påverka trafiken på Kastrup nattetid…

Annars hade det varit en spännande sak att få se strålkastarens ljus spela i mörkret.

Strv m/39 Landsverk. Stod många år som öppet vrak på Ravlunda skjutfält, sedan hämtad av Beredskapsmuseet och nu exteriört komplett med tornpjäs. Saknar dock motor/växel (drivsystem).

Museet har ju både en Strv m/40 som en Strv m/41 i gående skick.

Ingången till Maja 1997.

Kanonen Maja 1997 efter att pjäsbunkern frilagts. Efter donationer från medlemmarna i Svenskt Militärt Bibliotek kunde Maja täckas in av ett inglasat burspråk. Innan inglasningen kunde det vara svinkallt inne i bunkern!

Kanonen Maja 1997 efter att pjäsbunkern frilagts. Efter donationer från medlemmarna i Svenskt Militärt Bibliotek kunde Maja täckas in av ett inglasat burspråk. Innan inglasningen kunde det vara svinkallt inne i bunkern!

Maja i sittvärn. Bilden visar slutstycket på 10,5 cm pjäsen Maja.

Slutstycken till 10,5 cm kanonen Maja i sitt pjäsvärn på Djuramåssa.

Till vänster läggs hylsor, karduser och granater i ett stycke efter att ha satts samman i ammunitionsrummet innanför pjäsen. Vintertid var det kallt, fuktigt och dragigt i det öppna pjäsrummet.

I Batteri Helsingborgs gamla ledningscentral och bunker har en underjordisk utställning anordnats med uniformer och vapen ordnade i olika dioraman, och i en liten biografsalong visas filmer från beredskapsåren.

I Batteri Helsingborgs gamla ledningscentral och bunker har en underjordisk utställning anordnats med uniformer och vapen ordnade i olika dioraman, och i en liten biografsalong visas filmer från beredskapsåren

Redan från starten 1997 har glasmontrarna med vapen och uniformer från Sverige och de krigförande länderna hållit absolut toppklass. Säkerhetstänket har varit outstanding och ordnats med polismyndigheternas samverkan. Inte ens Armémuseum med sina stora vapensamlingar har kunnat visa upp det de har efter vapenstölder tidigare. Det innebär att Beredskapsmuseet på Djuramossa lockar till sig besökare från hela Sverige och norra Europa.

 

 

 

 

 

 

 

 

Bomber över Pajala den 21 februari 1940

Det nämns att bombningen utförsed av ”vita” flygplan, det viss säga vitmålade bombplan. Troligtvis rörde det sig om tvåmotoriga Tupolev ANT-40/TB-SB plan, snarare än de större, äldre fyrmotoriga bombplanen ANT-6/TB-3 som i regel var grönmålade. Foto på en Tupolev SB jag tagit på ryska flygmuseet i Monimo utanför Moskva 2005. Fotograf Jan Waernberg.

Bild från webben.

Bild från Sv. Wikipedia.

Bild från Sv. Wikipedia

Bild från Sv. Wikipedia

Bild från Sv. Wikipedia

Bild från Sv. Wikipedia

Vid middagstids den 21 februari 1940 bombades Pajala av sju sovjetiska flygplan. Sammanlagt släpptes 48 sprängbomber på mellan 60 och 100 kilo per styck. Planen spred även ett hundratal brandbomber av en roterande bombspridare, en sorts klusterbomb som av finländarna kallades för Molotovs brödkorg.

Många av bomberna slog ner nära kyrkan i Pajala, som dock bara fick smärre skador såsom krossade fönster orsakade av tryckvågen. En bomb slog ner i gymnastiksalen i en skola (nuvarande Gamla skolan) där K 4 från Umeå var inkvarterade under en övning men som tur var exploderade inte bomben. Telefonförbindelsen söderut bröts. Utöver detta förstördes ett bostadshus, en ladugård, några uthus och en bastu.  Två personer skadades lindrigt under anfallet.

Ett av flygplanen som deltog i anfallet blev tvungen att nödlanda på återfärden till basen i Murmansk på grund av bränsle bris i finska Sodankylä. Den ombordvarande besättningen på tre man försökte fly på skidor men tillfångatogs av finska trupper.

 Till en början förnekade Sovjet att bombningarna hade ägt rum men den 6 mars erkändes att bomberna hade fällts av sovjetiska plan som flugit vilse.

 

 

Katastrof natt vid Ljungbyhed den 4 december 1940 av Jan Waernberg

Bild på Sk 14. . Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Bild på Sk 12. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Katastrofens natt – Flygkrigsskolan på villovägar

På kvällen den 4 december 1940 skulle nattflygning med skolplanet Sk 14 utföras. Övningsledningen hade fått helt missvisande väderrapporter vilka talade om klart eller uppklarnande väder. I stället blev vädret helt annorlunda: låga moln, dimma och obefintlig sikt. För sex av flygplanen och de nio flygkadetterna ombord blev natten mardrömslik. För fem blev det också deras sista flygning någonsin och stund på jorden.

Kadett nr 1 A.F. Blomdahl i förarsitsen och kadett nr 27 G.H. Aspholm i flygplan F5- 102 (tillv.nr 693) hade startat från Ljungbyhed kl 20:45 för att flyga sträckan Ljungbyhed-Mala-Hanaskog-Ljungbyhed. Mellan kl 20 och 21 inträffade en oväntad väderförsämring med dimma i hela övningsområdet. Föraren fick dock syn på en sjö där han försökte landa, men planet slog runt och sjönk till botten av sjön, där flygplanet sedan påträffades. (det är värt att notera att Sk 14 hade fast landställ (till skillnad från efterföljaren Sk 16) vilket dessvärre tenderar att få flygplan att kapottera (volta) vid landning på vatten. Totalhaveri med två omkomna som följd. Sjön i fråga var Sorrödssjön.

Norr om Klippan flög fpl nr 93 och 94, som snart fick sällskap av fpl nr 95. Molnbasen sjönk än mer och tillslut var alla tre planen på trädtoppshöjd och slog i med både höger och vänster vinge i trädtopparna.  Fpl 95 (FV-nr 686) som spakades av kadett nr 5 B. A. A:son Hedberg bröt sig ur gruppen och steg och kunde snart återfinna flygfältet där han landade kl 20:35. Enda skadorna på planet blev att höger vingbeklädnad skadades i vingframkanten och att glasen till landningsljusen spräcktes.

Kadett C-E Abrahamsson i fpl 95 (FV-nr 685) stötte också emot trädtoppar och försökte stiga, men molnen förhindrade genomgång. I det läget tog föraren ett djärvt beslut och kupera motorn och försöka nödlanda med minsta möjliga fart. Vid landningen vid SSV Magleröd slogs båda landställsbenen av och stoppades efter att ha kört in i en stor sten. Kadett slog emot med ansiktet i främre sittrumssargen, varvid han fick näsryggen krossad och skadade vänster öga. Flygplanet med sin skadade förare (han var ensam i planet) påträffades först vid åttatiden följande morgon.

Kadett nr 2 L.G. Gullstrand i fpl 93 (FV-nr 684)försökte också stiga men sjönk igenom p g a den låga farten och gick i backen i brant vinkel i närheten av Magleröd. Lyckligtvis undkom Gullstrand med en kraftig hjärnskakning benbrott och diverse andra kontusioner.

Fpl nr 91 (FV-nr 682) hade fått sig tilldelat övningsområdet Ljungbyhed-Munkarp-Ovesholm-Ljungbyhed för sin mörkerflygning och hade nästan avverkat större delen av sträckan innan man mötte nattdimma i närheten av Sösdala. Besättningen, bestående av föraren flygkadetten nr 30 R. Martin och kadett nr 29 L.G. Rasmusson i baksitsen, begärde radiopejling men tappade efter ett visst irrande och desorientering radiokontakten för att därefter kollidera mot marken VSV Mattetröds kyrka, varvid båda omkom och planet totalhavererade.

Fpl nr 88 (Fv-nr 679) med kadett nr 26 K.F. Lindhoff i förarsitsen och kadett nr 22 N-Å. Kjellander i baksitsen hade fått sig anvisat sträckan Ljungbyhed-Munkarp-Orresholm-Ljungbyhed. Första sträckan till Munkarp var utan problem, men sedan uppstod motorstörningar varvid föraren beslöt avbryta flygningen och i stället återvända till flygfältet i Ljungbyhed. Väster om Sösdala mötte man dimman och förlorade allt mer höjd p g a motorstörningarna. Flygplanet slog till slut ner i marken norr om Norra Rörum varvid planet fattade eld. Kjellander omkom medan Lindhoff kunde räddas ur vraket med brännskador, hjärnskakning samt ben- och revbensbrott.

Facit av nattens flygningar: fem döda.

C.E. Abrahamsson återvände till flygvapen efter konvalescens och avslutade sin karriär som flottiljchef. Gullstrand var för övrigt bror med T.Dr. Tore Gullstrand, Vd för SAAB-SCANIA med tiden.

Källor:

Hugo Engkvist ”Tragisk natt” i SFHT nr 1/1994 s.22-23
Bo Widfeldt ”tragisk natt”, SFHT nr 3/1194 s. 25.

Text: Flyghistoriker Jan Waernberg

Svensk-Norska Frivilligförbundet av Jan Waernberg

N-21

Uppsättande av den Svensk-Norska Frivilligkåren gick snabbt. Till första bataljonen valdes bland de sökande främst dem med meriter från spanska inbördeskriget, vinterkriget i Finland och striderna i Norge. Stödet från den svenska krigsmakten var dock betydligt större än från samlingsregeringens sida. Bild Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, Stockholm

N-22

Svensk-Norska Frivilligkårens etablering våren 1945 skedde i offentlighetens belysning med en rad tidningsreportage som följd. Tyskarna i Norge kan inte ha varit okunniga om vad som skedde i Sverige. Bild Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, Stockholm

Den 12 december 1944 bildades Svensk-Norska Frivilligförbundet. Den drivande kraften i föreningen var Conny Andersson. Bakgrunden var den tyska reträtten i norra Finland och den förödelse som blev följden. På sina håll var farhågorna stora att samma sak skulle kunna hända i Norge vid ett tyskt sammanbrott på kontinenten.

Den 18 oktober ryckte sovjetiska styrkor in i Nordnorge och den 28 oktober gav Hitler order  om tvångsevakuering av Finnmark. Över 40 000 norrmän förflyttades söderut, men mellan 20 000 och 25 000 människor lyckades undgå evakueringen. Den 10 november anslöt sig en norsk militär styrka i Nordnorge där Röda armén befann sig.

Övergreppen mot befolkningen i Norge ledde till att flera riksdagsledamöter, Sven Linderot i första kammaren och Hilding Hagberg i andra kammaren, nämnde uttryckligen en frivilligkår i slutet av oktober. Även flera socialdemokrater talade om samma sak, om än i mer försiktiga ordalag.

Från norsk sida såg man gärna att de enskilda svenska frivilliga måste vara organiserade i en frivilligkår under svenskt befäl och under norskt överkommando. Den 14 november gav
Stockholm-Tidningen – där även Arne Holmström medverkade – publicitet åt planerna på att skapa en svensk frivilligkår. Den svenska samlingsregeringen var inte entusiastisk – snarare tvärtom, men fann att man inte kunde gå emot folkviljan. Conny Andersson lyckades samla många frivilliga, men det var först efter att tyskarna den 8-9 februari 1945 hade arkebuserat 34 norrmän efter ett attentat mot Quislings statspolischef som man kunde gå vidare. Den 22 februari ordnades ett massmöte med 3 000 närvarande och som utmynnade i en begäran till regeringen att Svensk-Norska Frivilligförbundet skulle samla vapenföra svenska män i särskilda beredskapsförbund inom den svenska krigsmaktens ram för insats i Norges befrielse.

Den 5 april gav regeringen med sig. Den tidigare helt negativa försvarsministern Per Edvin Sköld hade gjort en helomvändning och följande och följande dag fattades det formella beslutet att sätta upp en svensk frivilligstyrka om bataljons storlek. 200 utvalda krigsveteraner med erfarenheter från Spanien, Finland och Norge inkallades nu och började genomgå vapenövningar och fysisk träning. Conny Andersson var optimistisk och trodde att man skulle kunna samla ihop upp till 7 000 man som mest, men händelseutvecklingen gick fort. Den 8 maj kapitulerade tyskarna i Norge – innan Svensk-Norska Frivilligförbundet hade hunnit avlossa ett skott.

Jan Waernbergs text är hämtade ur Front Rapport av Arne Holmström. Författare Jan Waernberg har get sitt tillstånd att använda texten.

Vidkun Quislings uniformsmössa

Uniformsmössan som Vidkun Quisling bar vid sin arrestering i maj 1945.

Bilder från Armémuseum utställning ”Krig och fred 1900-talet”

Bild och text Militärhistoriker Jan Waernberg.

 

Två svenska personminor från beredskapen

BILD 2

Två svenska personminor från beredskapen. Den övre är en personmina m/41 av trä som sprängdes vid ett tryck på 5 kilo. Den andra, runda minan är den första svenska stridsvagnsminan m/39 som grävdes ner i jord eller i vägbanor.

Bilder från Armémuseum utställning ”Krig och fred 1900-talet”

Bild och text Militärhistoriker Jan Waernberg.

Finskt 20 mm pansarvärnsgevär m/39 typ Lathi

BILD 4

Finskt 20 mm pansarvärnsgevär m/39 typ Lathi som användes under Vinterkriget 1939-40 av finska soldater och svenska frivilliga samt fortsättningskriget 1941-1944. Den kunde bara slå ut lätta sovjetiska stridsvagnar och användes senare främst för prickskytte i skottglugg och mot flygplan.

Bilder från Armémuseum utställning ”Krig och fred 1900-talet”

Bild och text Militärhistoriker Jan Waernberg.

Tyska Geheimschreibern för krypterad telegramtrafik

BILD 1

Den andra bilder visar den tyska Geheimschreibern som användes av tyskarna under andra världskriget för krypterad telegramtrafik. Det var en sådan maskin som matematikern Arne Beurling lyckades skapa efter att ha krypterat den tyska telegramtrafiken.

Bilder från Armémuseum utställning ”Krig och fred 1900-talet”.

Bild och text Militärhistoriker Jan Waernberg.

Tysk krypteringsmaskin Enigma

KRYPTERING

Tysk krypteringsmaskin Enigma med fyra hjul för inställning av koden. Den användes av alla tyska krigsförband i fält samt ubåtar. Med hjälp från Polen och Frankrike lyckades brittiska krypterare vid Bletchley Park forcera den tyska koden och återskapa Enigmamaskinen. Det var mycket detta som avgjorde slaget om Atlanten och kriget mot de dödliga tyska ubåtarna.

Bilder från Armémuseum utställning ”Krig och fred 1900-talet”.

Bild och text Militärhistoriker Jan Waernberg.