Etikettarkiv: Gävle

Operation Stella Polaris

Lådor lastas av från båt i samband med Operation Stella Polaris. Bild från webben.

Ombord på en av båtarna på väg till Sverige under Operation Stella Polaris. Bild rån webben.

Operation Stella Polaris var en hemlig finländsk underrättelseoperation i samband med slutet av Fortsättningskriget Syftet var att flytta utrustning och känsligt underrättelsematerial från Finland till Sverige så att verksamheten skulle kunna fortsätta där. Man ville undvika att materialet skulle falla i Sovjetunionens händer. Fiskebyen Nämpnäs i Närpes, Österbotten var bas för operationen för att skeppa till svenska hamnar.

Under sommaren 1944 planerades Operation Stella Polaris, när det började bli uppenbart att Finland skulle förlora kriget, och det bedömdes att Sovjetunionen skulle kunna ockupera Finland. En av avsikterna från finländskt håll var att kunna etablera finländsk militär signalspaning på svensk mark åt en möjlig finländsk exilregering.

Större delen av materialet överflyttades den 22 september 1944 till Sverige. Operation Stella Polaris kom att bli betydelsefull för uppbyggnaden av det svenska Försvarets radioanstalt (FRA). Major Carl Petersé, chef för försvarsstabens underrättelsetjänst, C-byrån, var ansvarig operationen på den svenska sidan.  Tre fartyg överförde från Bottenviken lastade med packlådor innehållande arkiv och signalspaningsutrustning sant ungefär 750 personer (den finska personalen med familjer) genomförde Operation Stela Polaris mellan Närpes i Finland och i Sverige, Härnösand, Nystad och Gävle.

Eftersom Sovjetunionen inte annekterade Finland efter Mellanfreden i Moskva den 19 september 1944, återvände majoriteten av den finländska personalen med familjer hem, utom de som anställdes av FRA, runt årsskiftet 1944/45. Återvändande finnar fick på egen hand ta sig över gränsen vid Torne älv i smyg. Sverige erbjöds att överta utrustning och vissa handlingar. FRA fick på så sätt tillgång till teknisk utrustning och sju arkivlådor, vilket blev en viktig grund för FRA:s verksamhet.

Operaration Stella Polaris ledde till att Sverige fick tillgång till en stor mängd kvalificerat material samt kunskap från signaltekniker, vilka i vissa fall dessutom anställdes. För Finland innebar affären inrikespolitiska förvecklingar.

I källaren på Hotel Aston i Stockholm sorterades underrättelsematerialet i källaren från oktober 1944. Därefter fraktades det iväg av FRA. Stora delar av materialet förvarades sedan av Carl C:son Bonde på Hörningsholms slott och 29 lådor av Svante Påhlson på Rottneros från 20 mars 1945. Sju lådor för Sverige intressant material hade tidigare lämnats till Försvarets Radioanstalt. Det i Sverige lämnade originalmaterialet kom i december 1960 att brännas på Lövsta sopstation i Stockholm, även det som då tillhörde FRA. Detta skede efter ett irreguljärt ingripande av den pensionerade svenske generalen, och tidigare chefen för armén, Carl August Ehrensvärd. För tidpunkten för Operation Stella Polaris  hade han varit förvarsstabschef.

Efter återkomsten till Finland förföljdes och arresterades de som varit inblandade i Operation Stella Polaris av den kommunistdominerade finländska Statspolisen (säkerhetspolisen, den så kallade Röda Stapo). Inte förrän i början av 1950-talet förklarade Finlands Justiekansler att de som deltagit i Operation Stella Polaris inte var aktuella att anklaga för krigsförbrytelse.

Reino Hallamaa som var operationsledare hade på Hotel Aston låtit mikrofilma material, vilket han sålt till flera länders underrättelseverksamheter.

Major Carl Petersé. Bild rån webben.

Carl August Ehrensvärd, Vid tidpunkten för Operation Stella Polaris var han förvarsstabschef. Bild från webben.

Finske operationsledaren för Operation Stella Polaris, Reino Hallamaa

 

 

 

 

 

S/S Mongolia från Arlid

MONGOLIA 2

S/S Mongolia. Bild SMM Fo102568A

S/S Mongolia, ägd av Rederi AB Arlid avgick den 9 augusti 1940 från Gävle mot Oslebshausen vid Bremen med last av järnmalm. Befälhavare var H. A. Hansson. När man hade passerat fyrskeppet i Fehmarnbelt den 13 augusti ankrade Mongolia och tog ombord en tysk minlots och resan fortsatte.

På kvällen inträffade en kraftig explosion på babordssida midskepps, varvid fartyget knäcktes  under vattenlinjen. Maskinen stoppades och styrbords livbåtar sjösattes eftersom babords livbåtar hade förstörts vid explosionen. Vakthavande maskinisten och donkeymannen befann sig vid explosionen på manöverdurken i maskinrummet och kastades högt upp i luften, men blev ändå inte skadade. Däremot blev stewarden, en matros, en eldare och den tyska minlotsen skadad.

I den sjösatta livbåten tog tretton man plats. S/S Mongolia låg i sjunkande tillstånd, man sjönk först efter åtta timmar. Det danska moderfartyget Pollux som gått några hundra meter akter om det sjunkande fartyget tog nu upp den nödställda besättningen, som senare överfördes till det tyska minförsöksfartyget Nautilus som förde dem till Kiel. De skadade fördes till sjukhus och de övriga inkvarterades på stadens sjömanshus.  De besättningsmän som klarat sig oskada ankom till Helsingborg den 18 augusti, medan de skadade anlände två veckor senare.

Troligen var det en brittisk magnetmina som sänkte S/S Mongolia.

 

 

Dödsfarten

DÖDS TRAFIKEN MALM

Bild från webben.

Dödsfarten var benämningen på den fartygstrafik med järnmalm, som pågick från svenska ostkusthamnar till hamnar i norra Tyskland och tyska och nederländska Nordsjökusten under andra världskriget fram till hösten 1944. I retur fraktades ofta stenkol och koks för Sveriges energiförsörjning.

I samband med andra världskrigets utbrott började de krigförande parterna att lägga ut minspärrar för att hindra fiendens handelsfartyg. Efter det tyska angreppet på Danmark och Norge 9 april 1940 lade tyskarna ut en minspärr, den så kallade Skagerackspärren, mellan Lindesnes på Norges sydkust och Hanstholm på danska Jyllands nordvästspets. Svenska handelsflottan klövs då i två delar. De fartyg som “innanför spärren” kunde nå svenska hamnar, och de som “utanför spärren” var avskurna från Sverige.

I slutet av maj 1940 godkände brittiska myndigheter, att en begränsad svensk fartygstrafik kunde ske genom Kielkanalen. Eftersom farvattnen på båda sidor om kanalen var brittiskt minområde, garanterades inte fartygens säkerhet.  Den kortare vägen mellan Östersjön och Nordsjön användes av de svenska malmbåtarna på resor till Hamburg, Bremen och Emden. Efter den tyska erövringen av Nederländerna blev det ockuperade Rotterdam den längst bort belägna lossningsplatsen för den svenska järnmalmen.

Efter att man utvunnit gasen ur stenkolen fick med restprodukten koks och denna koks kunde sedan föras tillbaka till de svenska fartygen som returlast till Sverige.

När malmfarten begränsades från Narvik, bland annat på grund av stor förstörelse i hamnen, dirigerades malmexporten framförallt till Luleå. När Luleå hamn var blockerad av is togs malmfrakterna från Gävle, Västerås eller Oxelösund.

Under 1942 blev de svenska malmfartygen, som ingick i de tyska konvojerna längs Nordsjökusten, allt oftare utsatta för attacker av brittiska bombplan, och motortorpedbåtar. Nattetid fälldes magnet- och akustikminor ner i havet vilket också skördade offer bland de svenska fartygen. I Östersjön utgjorde ryska ubåtar ett hot.

Svenska fartyg i järnmalm/kolfart sänkta i Östersjön 1942

AGDA

S/S Ada Gorthon, SSMH Fo54815A

S/S Ada Gorthon den 22 juni torpederad av ryska SC317 utanför Bläsinge på Öland. Förlust: 14 besättningsmän omkomna.

 

MARGARETA

S/S Margareta, SSMH Fo451C

S/S Margareta den 9 juli torpederad av ryska S-7 vid Arkösund. Förlust: 14 besättningsmän omkomna.

 

LULEÅ

M/S Luleå, SSMH Fo92841A

M/S Luleå den 11 juli torpederad av ryska S-7 i skärgården utanför Västervik. Förlust: 8 besättningsmän omkomna.

LILJEVALCH

S/S CF Liljevalch, SSMH Fo92843A

S/S CF Liljevalch den 18 augusti torpederad av ryska L-3 i skärgården utanför Västervik. Förlust: 33 besättningsmän omkomna.

Bengt Sture

S/S Bengt Sture, SSMH Fo209073

S/S Bengt Sture den 29 oktober Torpederad av ryska SC406, mellan nordtyska kusten och Trelleborg den 28 oktober 1942 . Ubåten plockade upp sju överlevande, vilka fördes som fångar till örlogsbasen Kronstadt vid det belägrade Leningrad.  De sju svenskarna avrättats efter förhör. Förlust: 15 besättningsmän omkomna.

LIDINGÖ

S/S Lidingö, SSMH Fo214533

S/S Lidingö den 6 november Engelsk magnetmina i Fehmarn Bält. Inga förluster i människoliv.

NARVIK 3

S/S Narvik, SSMH Fo78485A

S/S Narvik. Fartyget blev under andra världskriget utsatt för bomb- och torpedanfall, minsprängning och kulsprutebeskjutning under flera resor. Sitt slutliga öde möte hon den  29 april 1943. I höjd med den Västfisiska ön Texel anfölls fartygen av brittiska Coastal Commands  Beaufighterplan. Efter att två torpeder missat, träffade en tredje torped i akterskeppet och fartygsbotten slets upp. Besättningen lämnade fartyget med de redan utsvängda livbåtarna, och plockades upp av ett eskortfartyg. Narvik  sjönk 39 minuter efter torpederingen.

SSMH = Stockholms Sjöhistoriska Museum

Läs mer på webben.

Dödsfarten/Svenska Wikipedia

Sök även på fartygens namn på webben så finns det mycket att läsa för den intresserade.