Etikettarkiv: Finansmannen Jakob Wallenberg

Svensk politik under beredskapsåren

sverges regering

Sveriges regering 1939. Bild från webben.

Överbefälhavare Olof Thörnell, 1942. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Överbefälhavare Olof Thörnell, 1942. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

I och med att Finska vinterkriget bröt ut försämrades Sveriges strategiska läge dramatiskt. Många svenska befarade att Sverige skulle bli nästa land som Sovjet skulle ställa krav på. Det kommunistiska hotet hade man inom högern och i militära kretsar varnat för under mellankrigstiden. Samma kretsar hade redan på 20-talet hävdat att Sverige borde ingår ett försvarsförbund med Finland för att kunna möta det sovjetiska hotet redan vid finsk-ryska gränsen. Samma uppfattning hade man nu.

Den svenske överbefälhavaren ville ha en svensk intervention i Finland. Från den svenska regeringen var man mera försiktig. Man ville inte inlåta sig på en äventyrlig utrikespolitik, som med all sannolikhet skulle leda till krig med Sovjet och, som det såg ut vid denna tid, kanske även med Tyskland. ”Vi får se till att hjälpa Finland så långt vi kunna utan att direkt inblanda oss”, sade Per Albin Hansson inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen den 1 december 1939. Detta blev också den svenska regeringens politik under hela vinterkriget.

Som en följd av det skärpta utrikespolitiska läget och den socialdemokratiske utrikesministern Richard Sandlers avgår ombildades nu regeringen. Sandler ville ha ett försvarssamarbete med Finland och Ålands försvar. När majoriteten av regeringen inte gick med på hans förslag, avgick han, den 13 december bildas en samlingsregering med representanter för alla riksdagens partier utom kommunisterna. Till utrikesminister utsågs karriärdiplomaten Christian Günther.

Under den period som föregick regeringsskiftet drevs från högerkretsar ett förslag om en så kallad ”stark” regering. I en sådan tilltänkt regering skulle överståthållaren i Stockholm,
Torsten Nothin, vara statsminister. En annan ministerkandidat var finansmannen Jakob Wallenberg. Kungen sympatiserade uppenbarligen med dessa planer och hade den 10 december samtal med Nothin om möjligheterna för honom att ställa sig i spetsen för en ”verklig samlingsregering”. Sympatierna för en ”stark regering” sammanföll ofta med uppfattningen att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida.

Intressant är att notera att Per Albin Hansson under denna tid angreps personligen i flera borgerliga tidningar.