Etikettarkiv: Det brinner en eld (1943)

Svenska filmer under krigsåren 4. Det brinner en eld (1943)

Bild från webben.

Bild från webben.

Det brinner en eld (1943)

I ett icke identifierat land repeterar Nationalteaterns ensemble Shakespeares ”Som ni behagar”. Militärattachén Ernst Lemmering, som står på vänskaplig fot med teatertruppen och dess direktör, Henrik Falkman, bjuder till premiärsupé. Lemmering och teaterns ledande aktris. Harriet Brandt, har ett förhållande med varandra. Via journalbilder får vi se hur det krigförande land som Lemmering representerar inleder en oväntad ockupation. Trots inre betänkligheter går Lemmering med på att bli ockupationens kommendant, för att på så sätt kunna förhindra onödiga grymheter. När premiärsupén går av stapeln för de inte ont anande skådespelarna och övriga inbjudna är Lemmering nedstämd. Harriet försöker muntra upp honom. Vid en dramatisk morgonrepetition får teaterensemblen veta att deras land är ockuperat. Militär besätter teatern och två av de unga manliga skådespelarna, Lauritz Bernt och Georg Brandt, Harriets bror, lyckas fly för att delta i motståndskampen. Den obehaglige och alkoholiserade Paul Winter går genast över till fienden. När Lemmering anländer till den besatta teatern vägrar direktör Falkman att ta hans hand. Också Harriet vänder honom ryggen. Ett montage av bilder från motståndskampen. !Georg Brandt deltar i eldstrider i det fria, en ung kvinna dör i ruinerna av ett bombat hus, barn och gamla hotas av soldaternas vapen, en herrelös hund ylar. Så halas landets flagga. Försvaret har tvingats ge upp och överlämna sina vapen. Lemmering kallar till sig Harriet och Falkman och berättar den glada nyheten att deras teater ska få återuppstå. Han och Harriet får på nytt kontakt. De älskar fortfarande varandra. När ensemblen samlas dyker ockupationstjänsteman Bruhn upp och förklarar med omskrivande manér att repertoiren hädanefter ska stå i ”upplysningens” tjänst. Falkman vägrar och häktas. Förrädaren Winter blir istället teaterchef. Märkt av hårda strapatser dyker Lauritz Bernt plötsligt upp hemma hos Harriet. Han berättar att motståndskampen fortsätter också utan vapen och att Georg varje kväll talar i en illegal radiosändare, ”Frihetssändaren”. Harriet bryter nu helt med Lemmering och deltar i motståndsrörelsen. Georgs röst känns igen i radiosändaren och Harriet och Lauritz hjälper honom och hans fästmö att fly ur landet. På återvägen blir Lauritz upptäckt av en militärpatrull och tvingas att med sin bil förfölja de i snölandskapet flyende Georg och Eva. Han tänder en cigarett och styr med berått mod över vägkanten. Harriet tar sin brors plats vid radiosändaren och deklamerar en frihetsdikt. En kavalkad av lyssnargrupper ute i landet följer den illegala utsändningen. Paul Winter leder Lemmering och militären till frihetssändarens gömställe ute i skogen. När militären börjar skjuta ångrar Winter sitt svek och träffas själv av en kula. Harriet läser en frihetsdikt, träffas även hon och även hon fortsätter till sista andetaget. När Lemmering tar henne i sina armar är hon död. Georg och Eva har hört hela radiosändningen på andra sidan gränsen. Därifrån ska de föra kampen vidare. Eva manar Georg (och publiken) att komma ihåg Harriets ord när de skildes: ”Det är er vi hoppas på”.

Text från Svensk Filmbas/Svenska Filminstitutet

Komedin Landstormens lilla Lotta räknas som den första beredskapsfilmen 1939

Bild från webben.

Komedin Landstormens lilla Lotta räknas som den första beredskapsfilmen och hade premiär efter krigsutbrottet hösten 1939 och samma år kom militärfilmen visar på ett brott med 1930-talets buskisfilmer i soldatmiljö, med krigets allvar följde en mer respektfull framställning av det svenska militärlivet.

Dessa så kallade beredskapsfilmer producerades i Sverige under andra världskriget då det svenska försvaret låg i beredskap för att försvara landet mot fientliga anfall. Beredskapsfilmer kallas de spelfilmer från krigsåren som berör soldatlivet, krig, ockupation eller ett lands inre fiende. De utspelar sig ibland i historisk tid men de flesta är samtidskildringar bland dessa finns både komedier och allvarliga dramer.

I vidare bemärkelse kan även de reportage och informationsfilmer om Sveriges försvar som gjordes under krigsåren kallas beredskapsfilmer. De flesta av dessa producerades eller beställdes av Försvarsstabens filmdetalj.

Produktionen av beredskapsfilmer ökade 1940 efter tyskarnas ockupation av Danmark och Norge i april detta år. Krigets närhet avspeglas bland annat i de mer seriösa militärfilmerna Alle man på post (1940) och Första divisionen (1941). Efter tyskarnas krigsmotgångar 1943 och det förändrade politiska läget kom en rad så kallade ”ockupationsfilmer”. Det var antinazistiska melodramer som utspelade sig i länder ockuperade av en främmande makt. De mest omtalade i denna genre är Det brinner en eld (1943) och Excellensen (1944).