Kategoriarkiv: Ransoneringen

Brödkö utanför Bageriföreningen Nr:1 i Helsingborg under ransoneringen

Kulturmagasinet i Helsingborg 599-2013 fotografi. Bilden tagen av Lindberg Foto, Helsingborg

Brödkö utanför Bageriföreningen Nr:1 i Helsingborg under ransoneringen.

Fisk blev inte ransonerad under kriget och blev lösningen på middagsproblemen

Kö till fiskebåten under kriget. Sill var åtråvärd. Bild från webben.

Fisk blev inte ransonerad under kriget och blev lösningen på middagsproblemen. Tillgången kunde vara varierande. Under de så kallade isvintrarna kunde ingen fiska.

 

Kristidsnämnden i Helsingborg på 1940-talet

Kristidsnämnden i Helsingborg

Sortering av ransoneringskort på Kristidsnämnden i Helsingborg på 1940-talet. Bild Kulturmagasinet Fredriksdal, Helsingborg Nummer: 3936_98_014 :: fotografi

Kristidsnämnden i Helsingborg 2

På Kristidsnämnden i Helsingborg på 1940-talet. Bild Kulturmagasinet Fredriksdal, Helsingborg Nummer: 3936_98_015 :: fotografi

Havet gav skörd gav mat på bordet

IMG_0003

Det svenska havsfisket 1940 tillförde landet årligen omkring 124 000 tom animaliska livsmedel, varav 75 000 ton föll på Göteborg och Bohuslän. Betydelsen av denna del av livsmedelsförsörjningen under avspärrningen ligger i öppen dager. Medan fisket vid ostkusten under kriget kunde försiggå relativt ostört var däremot västkustfisket mera riskfyllt.  Trots alla faror sökte sig västkustfiskarna till fiskefälten i Kattegatt och Skagerack och dagligen hemförde de stora mängder livsmedel.

Ostkustfiskets utfall 1940 motsvarade det normala medan Ostkustfisket visade en viss nedgång.

Bristen på brännolja lade dock många hinder i vägen. Surrogat av tjärolja och terpentin användes i viss utsträckning.

Svarta börsen under ransoneringen

svarta börsen

Bild från webben.

Trots alla ransoneringar och restriktioner ställde sig folk framförallt i början av kriget solidariska med åtgärderna. Naturligtvis förekom en hel del överträdelser, från att köpa svart och småfiffla med ransoneringskort till organiserade ligor som bedrev svartabörshandel. Handel med begagnade gummidäck lär ha varit en särskilt skum bransch. Brott mot ransoneringsbestämmelserna fick ofta stort utrymme i pressen. Man kunde läsa tidningsrubriker som : ”Kaffe i polisfälla, fyra har anhållits”, ”Kaffekontrollanter funno var sin 100-lapp i fickan” och ”Huvudlös kanin för 6 kr var katt”.

Under 1941 ökade antalet brott mot ransoneringsbestämmelserna, vilket föranledde regeringen att öka straffsatserna. Det blev nu straffbart att sälja och köpa svarta varor.

IMG_0002 - Kopia

 

Ransoneringen i Sverige under beredskapsåren; Kläder och skor

FAMILJ

Familj i Pildammsparken, Malmö. Foto: Erik Liljeroth, © Nordiska museet

Förutom livsmedel blev kläder och ransonerade. För klädinköp fick man göra av med ”120 poäng” per person under 18 månader. Detta räckte för en man till en kostym, ett par sommarbyxor, två skjortor, en pyjamas, en undertröja, två par kalsonger, två löskragar, tre par strumpor, ett par vantar, ett par raggsockor, ett par badbyxor och fem näsdukar.

Även här hade man ett ersättningsmedel, cellull, som var en cellulosafiber. Enligt dåtida experter kunde man blanda bomull och ull med upp till 30 % utan kvalitén försämrades. En uppfattning som inte delades av konsumenterna, vilka klagade över att kläderna inte tålde slitage, krympte och tappade passformen efter tvätt. Under de första krigsåren betydde modet ganska lite. Det var viktigare att kläderna var varma och höll förkrigskvalitet. I dåtidens damtidningar fanns många tips på hur man kunde sy om och ändra gamla kläder.

Den skoransonering som infördes innebar ett par skor för män och två par skor för kvinnor under ett och ett halvt år. Ersättningsprodukter var grangummisula som producerades av Viskafors Gummifabrik. De höll i fyra veckor.

KLÄDER ANNONS

Klicka på bilden för större version.

 

 

 

Ransoneringen i Sverige under beredskapsåren; Bensin

GENGAS 4

Bild Malmö Museer MHM 012599:032

GENGAS 5

Bild Bergshammars HBF arkiv.

Redan på krigets andra dag infördes förbud mot privatbilism. Snart fick ägare av privatbilar palla upp sina stillastående fordon, eftersom staten beslagtog däcken. De som behövde bilen i sitt arbete fick särskilda körtillstånd. Senare ersattes dessa med bensinkuponger. Från den 1 december 1940 blev det slut på all tilldelning av bensin för civila ändamål. Den bensin som skeppades in till Sverige genom lejdtrafiken var reserverad för polis, brandkår, ambulans och försvarsmakten. Övriga motortrafik (om man ficktilldelning av däck) var hänvisad till gengas. Sverige var turligt nog långt framme när det gällde gengasdrift.  Värmlänningen Axel Svedlund hade redan 1928 bildat ett bolag som byggde gengasaggregat. Som bränsle  användes träkol.

Omkring 1941 fanns 30 000 gengasfordon i drift. Aggregaten , som var stora och otympliga, byggdes in i bagageutrymmet eller hängdes på motorhuven. Det fanns också en lösning där aggregatet var monterat på en liten släpvagn som drogs efter bilden. Andra nackdelar med med gengasdriften var att gasen som innehöll 30 % koloxid, var mycket giftig.

Trots att kurser anordnades och att noggranna instruktioner gavs ut inträffade många förgiftningsfall. Bränslet som bestod av träkol eller gengasved var skrymmande. Föraren fick ofta fylla på nytt bränsle. Motoreffekten sjönk med ca 30 %.

Ransoneringen i Sverige under beredskapsåren; Livsmedel

ransonerings krog - Kopia

Ransoneringskort.

bild

Bild från webben.

800px-Axel_Gjöres_1889

Folkhushållningsdepartements minister Axel Gjöres. Bild från webben.

Omedelbart efter krigsutbrottet började Sverige sin omställning till krigshållning. Redan den 2 september blev det förbud mot privatbilism. Nya offentliga organ bildades för att ta hand om administrationen. Som exempel kan nämnas statens livsmedelskommission som centralt var ansvarigt, för landets livsmedelsförsörjning. Regionalt var 33 kristidsstyrelsen ansvariga. På lokal nivå fanns den kommunala kristidsnämnden. För att samordna alla åtgärder bildades ett särskilt folkhushållningsdepartement. Minister var Axel Gjöres, tidigare chef för KF.

De första ransoneringskorten delades ut redan i oktober 1939. Korten var inte avsedda att användas omedelbart, utan var en förberedelse för eventuella framtida ransoneringar.

Ett av motiven med kortutlämningen var att kunna förhindra eventuell hamstring av bristvaror. Nu fick åtgärderna en motsatt effekt. Hamstringshysteri bröt ut. Lagringsbara varor som mjöl, socker och tvål tog snabbt slut i butikerna. Vid denna tid fanns det gott om varor i landet men distributionen hann inte med. Detta förvärrade hysterin ytterligare.

Hamstringsvågen fick både världsliga och andliga makthavare att ingripa.

I mars1940 infördes de första ransoneringarna och gällde kaffe och te. Några dagar efter ockupationen av Danmark och Norge ransonerades socker. Efterhand under 1940, 1941 och 1942 ransonerades mjöl, bröd, matfett och kött. Skor, kläder, tvättmedel och ljus blev också ransonerade. När de första ransoneringarna infördes på kaffe och socker var orsakerna inte varubrist utan i det första fallet för att minska förbrukningen av utländska valuta och i det andra fallet att förhindra hamstring.  När sedan ytterligare ransoneringar tillgreps var orsaken emellertid livsmedelsbrist, beroende på dåliga skördar flera år i rad.

Efter invasionen av Danmark och Norge upprättade Tyskland den så kallade Skagerackspärren. Detta försvårade handel västerut och ledde till svår brist på olika importvaror som bensin, tobak, kaffe och konstgödsel. Under 1941 lyckades Sverige i förhandling med Tyskland och England få tillåtelse att ett mindre antal fartyg fick passera spärren för handel med neutrala länder på andra sidan Atlanten (lejdtrafiken). Genom denna livsviktiga handel fick Sverige in värdefulla importvaror i begränsad omfattning.

Oransonerade varor var under hela kriget mjölk (fetthalten drogs emellertid ned till 3%) och potatis. Fisk ransonerades heller aldrig mer än lokalt. Tillgången minskade emellertid kraftigt eftersom västkustfiskarna var avstängda från sina bästa fiskeplatser, som låg utanför spärren.

För svensken i allmänhet var 1942 det år som man kände av livsmedelsransoneringen värst. Redan 1943, som var ett bra skördeår, kunde ransonerna höjas. Under de sista krigsmånaderna försämrades vårt läge igen, och ransonerna minskades. Orsaken vara att vi under slutstriden i Europa blev helt avstängda från all import. Efter kriget avskaffades alla ransoneringar utom på kaffe. Den fanns kvar till 1951.