Kategoriarkiv: Politiska partier

Josef Larsson överlevde ensam Hitlers dödscell…

Josef Larsson, var en svensk-norsk fackföreningsledare och politiker (Arbeiderpartiet)Han var född den 12 oktober 1893 i Karlstad och avled den 27 december 1987 i Oslo. Han var ordförande för Norsk Jern- og Metallarbeiderforbund, norska LO:s största förbund, åren 1934–1958.

När tyskarna kom den 9 april 1940 beslöt LO att fortsätta den fackliga  arbetet trots krigslagarna.

Tyskarna accepterade – efter att själv utsett en ordförande – Landsorganisationens (LO) verksamhet. Men kontroverserna kom och motståndet ute bland medlemmarna hårdnade.

Den 3 september 1941 ut bröt den s k ”mjölkstrejken” vid metallindustrierna i Oslo. Tidigare hade arbetarna fått köpa en liter mjölk varje dag till reducerat pris. Plötsligt halverades ransonerna för att sedan helt utebli.

Omedelbart kom reaktionerna i form av en vild strejk. Josef Larsson kallades till tyskarna, han fick klara beskeds av dessa att om strejken fortsatte skulle det flyta blod.

Larsson kallade samman arbetsplatsombuden och förklarade att frågan inte kunde anses ha sådan vikt att man skulle riskera människoliv. Ordern var: gå tillbaka i arbete.

Tyskarna tycktes ha anat något större bakom aktionen. Man såg tendenser till konspiration och revolt.

På morgonen den 10 september vid 4-tiden gjorde Gestapo razzior i hemmet fem ledare inom LO där ibland Josef Larsson.  Vid följande rättegångar dömdes samtliga till döden. Två av dessa avrättades med de tre andra däribland Larsson domar omvandlades till livstids tukthus. Detta innebar att de skulle friges när kriget var slut, oavsett vem som van kriget.

De tre fackförenings männen fördes till Tyskland. De placerades först i isoleringsceller i Fuhlsbüttels tukthus i Hamburg. Isoleringen varade i omkring ett är innan de allierade bombningar tvingade fram en omplacering av fångarna.

Alla tre passera flera fängelser  innan Josef kom till Dessau i Bayern men då hade de båda andra redan dött.

Larsson kom hem till Norge efter krigsslutet som ensam överlevande.

 

 

Påskkravallerna i Uppsala 1943.

Påskkravallerna  vid Gamla Uppsala högar. Bild Per Olow/Scanpix. (Bild tagen från webben)

Påskkravallerna 1943. Bild Per Olow/Scanpix ( Bild tagen från webben.)

Sven Olov Lindholm. Bild från webben.

Påskkravallerna ägde rum den 26 april 1943 vid Gamla Uppsalahögar. Andra världskriget härjar och river ner en stor del av Europa. Sverige håller sig utanför men även här är kriget en realitet. Maten ransoneras och människor väljer sida. Familjemedlemmar med olika sympatier slutar att umgås.

I Sverige var stödet för nazismen var relativt svagt men det hindrade inte en hårdför kärna från att vandra i Adolf Hitlers fotspår. De förenades i Svensk socialistisk samling (SSS), som var namnet på Sveriges nazistiska parti. Partiet kallade till riksmöte i Uppsala påsken 1943, en händelse som fick polisen att ana oråd. Mötet skulle avslutas på annandag påsk med en stor parad och ett tal om ”Sveriges öden” av partiledaren Sven Olov Lindholm. Risken för en allvarlig sammanstötning mellan nazister och motdemonstranter var överhängande.

Manifestationen skyddades av polis som med dragna sablar drabbar samman med åskådare och motdemonstranter mot den nationalsocialistiska manifestationen.

 

Heinrich Himmler besöker Norge 1941

Heinrich Himmler visited Norway in 1941. Seated (from left to right) are Quisling, Himmler, Terboven, and General Nikolaus von Falkenhorst, the commander of the German forces in Norway

Svensk-Norska Frivilligförbundet av Jan Waernberg

N-21

Uppsättande av den Svensk-Norska Frivilligkåren gick snabbt. Till första bataljonen valdes bland de sökande främst dem med meriter från spanska inbördeskriget, vinterkriget i Finland och striderna i Norge. Stödet från den svenska krigsmakten var dock betydligt större än från samlingsregeringens sida. Bild Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, Stockholm

N-22

Svensk-Norska Frivilligkårens etablering våren 1945 skedde i offentlighetens belysning med en rad tidningsreportage som följd. Tyskarna i Norge kan inte ha varit okunniga om vad som skedde i Sverige. Bild Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, Stockholm

Den 12 december 1944 bildades Svensk-Norska Frivilligförbundet. Den drivande kraften i föreningen var Conny Andersson. Bakgrunden var den tyska reträtten i norra Finland och den förödelse som blev följden. På sina håll var farhågorna stora att samma sak skulle kunna hända i Norge vid ett tyskt sammanbrott på kontinenten.

Den 18 oktober ryckte sovjetiska styrkor in i Nordnorge och den 28 oktober gav Hitler order  om tvångsevakuering av Finnmark. Över 40 000 norrmän förflyttades söderut, men mellan 20 000 och 25 000 människor lyckades undgå evakueringen. Den 10 november anslöt sig en norsk militär styrka i Nordnorge där Röda armén befann sig.

Övergreppen mot befolkningen i Norge ledde till att flera riksdagsledamöter, Sven Linderot i första kammaren och Hilding Hagberg i andra kammaren, nämnde uttryckligen en frivilligkår i slutet av oktober. Även flera socialdemokrater talade om samma sak, om än i mer försiktiga ordalag.

Från norsk sida såg man gärna att de enskilda svenska frivilliga måste vara organiserade i en frivilligkår under svenskt befäl och under norskt överkommando. Den 14 november gav
Stockholm-Tidningen – där även Arne Holmström medverkade – publicitet åt planerna på att skapa en svensk frivilligkår. Den svenska samlingsregeringen var inte entusiastisk – snarare tvärtom, men fann att man inte kunde gå emot folkviljan. Conny Andersson lyckades samla många frivilliga, men det var först efter att tyskarna den 8-9 februari 1945 hade arkebuserat 34 norrmän efter ett attentat mot Quislings statspolischef som man kunde gå vidare. Den 22 februari ordnades ett massmöte med 3 000 närvarande och som utmynnade i en begäran till regeringen att Svensk-Norska Frivilligförbundet skulle samla vapenföra svenska män i särskilda beredskapsförbund inom den svenska krigsmaktens ram för insats i Norges befrielse.

Den 5 april gav regeringen med sig. Den tidigare helt negativa försvarsministern Per Edvin Sköld hade gjort en helomvändning och följande och följande dag fattades det formella beslutet att sätta upp en svensk frivilligstyrka om bataljons storlek. 200 utvalda krigsveteraner med erfarenheter från Spanien, Finland och Norge inkallades nu och började genomgå vapenövningar och fysisk träning. Conny Andersson var optimistisk och trodde att man skulle kunna samla ihop upp till 7 000 man som mest, men händelseutvecklingen gick fort. Den 8 maj kapitulerade tyskarna i Norge – innan Svensk-Norska Frivilligförbundet hade hunnit avlossa ett skott.

Jan Waernbergs text är hämtade ur Front Rapport av Arne Holmström. Författare Jan Waernberg har get sitt tillstånd att använda texten.

Svensk politik under beredskapsåren

sverges regering

Sveriges regering 1939. Bild från webben.

Överbefälhavare Olof Thörnell, 1942. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Överbefälhavare Olof Thörnell, 1942. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

I och med att Finska vinterkriget bröt ut försämrades Sveriges strategiska läge dramatiskt. Många svenska befarade att Sverige skulle bli nästa land som Sovjet skulle ställa krav på. Det kommunistiska hotet hade man inom högern och i militära kretsar varnat för under mellankrigstiden. Samma kretsar hade redan på 20-talet hävdat att Sverige borde ingår ett försvarsförbund med Finland för att kunna möta det sovjetiska hotet redan vid finsk-ryska gränsen. Samma uppfattning hade man nu.

Den svenske överbefälhavaren ville ha en svensk intervention i Finland. Från den svenska regeringen var man mera försiktig. Man ville inte inlåta sig på en äventyrlig utrikespolitik, som med all sannolikhet skulle leda till krig med Sovjet och, som det såg ut vid denna tid, kanske även med Tyskland. ”Vi får se till att hjälpa Finland så långt vi kunna utan att direkt inblanda oss”, sade Per Albin Hansson inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen den 1 december 1939. Detta blev också den svenska regeringens politik under hela vinterkriget.

Som en följd av det skärpta utrikespolitiska läget och den socialdemokratiske utrikesministern Richard Sandlers avgår ombildades nu regeringen. Sandler ville ha ett försvarssamarbete med Finland och Ålands försvar. När majoriteten av regeringen inte gick med på hans förslag, avgick han, den 13 december bildas en samlingsregering med representanter för alla riksdagens partier utom kommunisterna. Till utrikesminister utsågs karriärdiplomaten Christian Günther.

Under den period som föregick regeringsskiftet drevs från högerkretsar ett förslag om en så kallad ”stark” regering. I en sådan tilltänkt regering skulle överståthållaren i Stockholm,
Torsten Nothin, vara statsminister. En annan ministerkandidat var finansmannen Jakob Wallenberg. Kungen sympatiserade uppenbarligen med dessa planer och hade den 10 december samtal med Nothin om möjligheterna för honom att ställa sig i spetsen för en ”verklig samlingsregering”. Sympatierna för en ”stark regering” sammanföll ofta med uppfattningen att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida.

Intressant är att notera att Per Albin Hansson under denna tid angreps personligen i flera borgerliga tidningar.

Josef Terboven, rikskommissarie i det ockuperade Norge

Terboven

Josef Terboven. Rikskommissarie i det ockuperade Norge. Bild från webben.

Josef Terboven 1898 – 1945. Rikskommissarie i det ockuperade Norge som styrdes med våld och terror. Försökte tvinga norrmännen att stödja Vidkun Quislings Nasjonal Samling. God vän med Hitler. Sprängde sig själv till döds i en bunker i Oslo samma dag som tyskarna kapitulerade.

Läs mer på webben.

Josef Terboven/Svenska Wikipedia

Josef Terboven/Engelskan Wikipedia

Josef Terboven/Lokalhistoriewiki Norge

 

Birger Furugård och Sven Olov Lindholm

 

Den 12 augusti 1924 bildades Sveriges första nazistiska parti. Svenska Nationalsocialistiska frihetsförbundet. Grundarna var tre bröder Furugård; Birger, Sigurd och Gunnar. Partihögkvarteret förlades till Molkom i Värmland. Birger Furugård blev partiledare och var under trettiotalet en av Sveriges mest omtalade nazister.

Sina nazistiska idéer hade Birger fått under sin studietid i Tyskland. De nära kontakterna han hade med tyskarna kom också till uttryck i Nationalsocialistiska frihetsförbundets första partiprogram från 1929, som i stort sett var en direkt översättning av de tyska nazisternas program.

Samma år som partiprogrammet skrevs träffade Birger Furugård en meningsfrände; Sven Olof Lindholm, furir på A9 i Stockholm vilken han lämnade för att bli ”politiker” på heltid. Under trettiotalets första år bildade Furugård och Lindholm ett nazistiskt parti under beteckningen Svenska Nationalsocialistiska partiet (SNAP). Riksledare blev Furugård med Lindholm som vice. Högkvarteret förlades till Göteborg. Valet var inte en tillfällighet, eftersom Göteborg och Bohuslän vid denna tid var en av de delar av Sverige som hade de flesta nazistiska sympatisörerna.

Valet 1932 blev en framgång för nazisterna. SNAP fick 15 170 röster. Detta ansågs bra, eftersom partiet bara ställde upp i ett begränsat antal valkretsar. Valframgången kunde emellertid inte lappa ihop den spricka som hade börjat visa sig inom SNAP. Motsättningarna var inte ideologiska utan snarare en maktkamp om vem som skulle leda partiet, Furugård eller Lindholm.

De allt ökade motsättningarna ledde till att partiet splittrades i flera olika fraktioner. Furugårds parti fick namnet Sveriges Nationalsocialistiska parti och Lindholms Nationalsocialistiska arbetarparti.

Efter hand skaffade sig Lindholm greppet om naziströrelsen och i valet 1936 fick hans parti hela 17 483 röster mot Furugårds 3 035. Efter denna förlust upplöstes Furugård sitt parti.

Från 1936 var Lindholms parti således det dominerande. Partiet hade gott om pengar och köpte hus och tryckeri i Stockholm. Därifrån gav man ut tidningen ”Den svenska nationalsocialisten” (1939 bytte den namn till ”Folksocialisten”). För att ge intryck av att vara en helt självständig organisation och inte underordnad det tyska partiet införde man blå skjortor i stället för bruna. Symbolen för partiet blev vasakärven och hälsningsfrasen ”Hell Lindholm”.

Läs mer på webben.