Kategoriarkiv: Politiska ledare

Heinrich Himmler besöker Norge 1941

Heinrich Himmler visited Norway in 1941. Seated (from left to right) are Quisling, Himmler, Terboven, and General Nikolaus von Falkenhorst, the commander of the German forces in Norway

Svensk-Norska Frivilligförbundet av Jan Waernberg

N-21

Uppsättande av den Svensk-Norska Frivilligkåren gick snabbt. Till första bataljonen valdes bland de sökande främst dem med meriter från spanska inbördeskriget, vinterkriget i Finland och striderna i Norge. Stödet från den svenska krigsmakten var dock betydligt större än från samlingsregeringens sida. Bild Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, Stockholm

N-22

Svensk-Norska Frivilligkårens etablering våren 1945 skedde i offentlighetens belysning med en rad tidningsreportage som följd. Tyskarna i Norge kan inte ha varit okunniga om vad som skedde i Sverige. Bild Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, Stockholm

Den 12 december 1944 bildades Svensk-Norska Frivilligförbundet. Den drivande kraften i föreningen var Conny Andersson. Bakgrunden var den tyska reträtten i norra Finland och den förödelse som blev följden. På sina håll var farhågorna stora att samma sak skulle kunna hända i Norge vid ett tyskt sammanbrott på kontinenten.

Den 18 oktober ryckte sovjetiska styrkor in i Nordnorge och den 28 oktober gav Hitler order  om tvångsevakuering av Finnmark. Över 40 000 norrmän förflyttades söderut, men mellan 20 000 och 25 000 människor lyckades undgå evakueringen. Den 10 november anslöt sig en norsk militär styrka i Nordnorge där Röda armén befann sig.

Övergreppen mot befolkningen i Norge ledde till att flera riksdagsledamöter, Sven Linderot i första kammaren och Hilding Hagberg i andra kammaren, nämnde uttryckligen en frivilligkår i slutet av oktober. Även flera socialdemokrater talade om samma sak, om än i mer försiktiga ordalag.

Från norsk sida såg man gärna att de enskilda svenska frivilliga måste vara organiserade i en frivilligkår under svenskt befäl och under norskt överkommando. Den 14 november gav
Stockholm-Tidningen – där även Arne Holmström medverkade – publicitet åt planerna på att skapa en svensk frivilligkår. Den svenska samlingsregeringen var inte entusiastisk – snarare tvärtom, men fann att man inte kunde gå emot folkviljan. Conny Andersson lyckades samla många frivilliga, men det var först efter att tyskarna den 8-9 februari 1945 hade arkebuserat 34 norrmän efter ett attentat mot Quislings statspolischef som man kunde gå vidare. Den 22 februari ordnades ett massmöte med 3 000 närvarande och som utmynnade i en begäran till regeringen att Svensk-Norska Frivilligförbundet skulle samla vapenföra svenska män i särskilda beredskapsförbund inom den svenska krigsmaktens ram för insats i Norges befrielse.

Den 5 april gav regeringen med sig. Den tidigare helt negativa försvarsministern Per Edvin Sköld hade gjort en helomvändning och följande och följande dag fattades det formella beslutet att sätta upp en svensk frivilligstyrka om bataljons storlek. 200 utvalda krigsveteraner med erfarenheter från Spanien, Finland och Norge inkallades nu och började genomgå vapenövningar och fysisk träning. Conny Andersson var optimistisk och trodde att man skulle kunna samla ihop upp till 7 000 man som mest, men händelseutvecklingen gick fort. Den 8 maj kapitulerade tyskarna i Norge – innan Svensk-Norska Frivilligförbundet hade hunnit avlossa ett skott.

Jan Waernbergs text är hämtade ur Front Rapport av Arne Holmström. Författare Jan Waernberg har get sitt tillstånd att använda texten.

Svensk politik under beredskapsåren

sverges regering

Sveriges regering 1939. Bild från webben.

Överbefälhavare Olof Thörnell, 1942. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Överbefälhavare Olof Thörnell, 1942. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

I och med att Finska vinterkriget bröt ut försämrades Sveriges strategiska läge dramatiskt. Många svenska befarade att Sverige skulle bli nästa land som Sovjet skulle ställa krav på. Det kommunistiska hotet hade man inom högern och i militära kretsar varnat för under mellankrigstiden. Samma kretsar hade redan på 20-talet hävdat att Sverige borde ingår ett försvarsförbund med Finland för att kunna möta det sovjetiska hotet redan vid finsk-ryska gränsen. Samma uppfattning hade man nu.

Den svenske överbefälhavaren ville ha en svensk intervention i Finland. Från den svenska regeringen var man mera försiktig. Man ville inte inlåta sig på en äventyrlig utrikespolitik, som med all sannolikhet skulle leda till krig med Sovjet och, som det såg ut vid denna tid, kanske även med Tyskland. ”Vi får se till att hjälpa Finland så långt vi kunna utan att direkt inblanda oss”, sade Per Albin Hansson inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen den 1 december 1939. Detta blev också den svenska regeringens politik under hela vinterkriget.

Som en följd av det skärpta utrikespolitiska läget och den socialdemokratiske utrikesministern Richard Sandlers avgår ombildades nu regeringen. Sandler ville ha ett försvarssamarbete med Finland och Ålands försvar. När majoriteten av regeringen inte gick med på hans förslag, avgick han, den 13 december bildas en samlingsregering med representanter för alla riksdagens partier utom kommunisterna. Till utrikesminister utsågs karriärdiplomaten Christian Günther.

Under den period som föregick regeringsskiftet drevs från högerkretsar ett förslag om en så kallad ”stark” regering. I en sådan tilltänkt regering skulle överståthållaren i Stockholm,
Torsten Nothin, vara statsminister. En annan ministerkandidat var finansmannen Jakob Wallenberg. Kungen sympatiserade uppenbarligen med dessa planer och hade den 10 december samtal med Nothin om möjligheterna för honom att ställa sig i spetsen för en ”verklig samlingsregering”. Sympatierna för en ”stark regering” sammanföll ofta med uppfattningen att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida.

Intressant är att notera att Per Albin Hansson under denna tid angreps personligen i flera borgerliga tidningar.

De nordiske Kungarna samt Finlands President jämte utrikesministrar vid kungamötet i Stockholm

KUNGARMÖTE

Bild Anne Malm arkiv.

Den 18–19 oktober 1939 höll de nordiska Kungarna, Gustaf V, Kristian X av Danmark och Håkon VII av Norge samt Finlands president Kyösti Kallio jämte utrikesministrar möts i Stockholm för att visa enighet och neutralitet gentemot de krigförande i Europa, och uppslutning på Finlands sida i förhandlingarna med Sovjetunionen

Finlands begäran vid detta möte om ett militärt förbund mellan de nordiska länderna avslog

 

 

Försvarslånet / Försvarsobligationer i Sverige.

försvarslån

Bild från Arbetarblades webbsida.

För att finansiera upprustningen och beredskapen behövdes en stor inhemsk upplåning. Detta löste man rån statens sida genom att ge ut obligationslån med allmänheten som målgrupp. Det första lånet släpptes den 29 april 1940. Samma kväll höll finansminister Ernst Wigfors ett tal där han vädjade till svenska folket att teckna obligationer. Wigfors sade i talet att ”skatterna, eller ens höjda inte räckte till att finansiera beredskapen”. Han vädjade till hela svenska folket, särskilt de som normalt inte placerade pengar i obligationer.

Det visade sig snart att svenska folket hörsammade denna vädjan och visade prov på en mycket stor offervilja. När försäljningen var avslutad hade man sålt för 794 miljoner. Efter det första lånet följde det andra i januari 1941. Det inbringade 609 miljoner. Det tredje lånet, som upptogs under 1942, blev det största på omkring 1 miljard.

Folklånen, som de kallades blev något av nationella manifestationer i försvarsvilja. Det andra försvarslånet tecknades av 262 000 enskilda personer, dessutom av företag, banker, sjuk- och pensionskassor, fackföreningar, kommuner m fl. En del av förklaringen till entusiasmen för lånen var säkert den propagandaapparat som sattes igång från statens sida. Suggestiva bildannonser publicerades i pressen. Radion hade täta kampanjinslag. Offentliga byggnaders fasader, t ex Operans, användes som affischeringsplatser för propaganda. På bio visades en kortfilm med reklam för lånet. Små och stora propagandafester hölls. Överallt spelades Obligationsmarschen med text av Alf Henrikson och musik Lars-Erik Larsson.

Efter 1942 togs inga nya försvarslån upp. Den svenska ekonomin var anpassad till beredskapshushållning och man kunde nu finansiera statens utgifter på traditionell väg. Lånen spelade en stor roll under de första krigsåren.

 

Obligationsmarschen
(Norge i rött, vitt och blått)
T: Alf Henrikson
M: Lars Erik Larsson

Kom med, kom med bland gäss och kor
till Tommelilla postkontor
och stå med oss i kö!
Här ligger slätten vid och stor
och vetet trivs och livet gror
i sockerbetans frö.
Än finns det namn som i bankerna går,
i Simrishamn och Kristianstad i år.

Går du med efter obligationer?
har du hört vilken ränta du får?
Vi ska skramla till många miljoner,
vi ska tömma vår spargris i år.

Kliv på, kliv på i ändlös rad,
Till banken i Karlskoga stad,
ur präktigt gjuteri!
Här lyser solen gul och glad,
och björken öppnar sina blad,
och Värmlands vår står bi.
Allt vi ger ut, får vi åter helt visst,
när det blir slut, uppå kriget till sist.
Kom och hjälp oss att gjuta kanoner,
du ska se att du kan och det går!

Kom och hjälp oss att ladda patroner,
för en bråkdel av lönen du får!

Går du med efter obligationer…….

Bliv med, bliv med oss på ett hörn,
i Hagalund och Södertörn
och mitt på Stureplan.
Visst är det knackigt för chauffören,
och mången skattmas och björn,

Erik Scavenius, statsminister i Danmark

DANMARK

Erik Scavenius. Statsminister i Danmark 1942 – 1945. Bild från webben.

Erik Scavenius, 1877 – 1962, var Danmarks mest hatade politiker under kriget. Skakade hand med Hitler, tyskvän som hoppades att Danmark skulle få en viktig roll i Fûhrerns ”Tusenåriga rike”. Var utrikesminister när tyskarna invaderade. Tyskarna tillsatte honom som statsminister 1942  och han verkade som sådan framtill 1945. Hotades efter kriget av riksrätt, men friades.

Läs mer på webben.

Erik Scavenius/Svenska Wikipedia

Erik Scavenius/Danska Wikipedia

Erik Scavenius/Engelska Wikipedia

Erik Scavenius/Gyldendal Den Store Danske

Josef Terboven, rikskommissarie i det ockuperade Norge

Terboven

Josef Terboven. Rikskommissarie i det ockuperade Norge. Bild från webben.

Josef Terboven 1898 – 1945. Rikskommissarie i det ockuperade Norge som styrdes med våld och terror. Försökte tvinga norrmännen att stödja Vidkun Quislings Nasjonal Samling. God vän med Hitler. Sprängde sig själv till döds i en bunker i Oslo samma dag som tyskarna kapitulerade.

Läs mer på webben.

Josef Terboven/Svenska Wikipedia

Josef Terboven/Engelskan Wikipedia

Josef Terboven/Lokalhistoriewiki Norge

 

Vidkun Quisling norsk ministerpresident 1942 – 1945

Vidkun Quisling norsk regeringschef under ockupationen . Hans namn lever kvar liktydigt med förräderi. Bild från webben.

Vidkun Quisling, 1887 – 1945. Hitlers man i Norge. Nasjonal Samling, det norska nazistpartiet. Efter tyskarnas innovation den 9 april 1940 försökte Quisling ta makten, men ersattes av Josef Terboven. Han blev ministerpresident 1942 på grund av tyskarnas samarbetsproblem med norska politiker. Dömdes till döden och avrättades efter kriget.

Läs mer på webben.

Vidkun Quisling/Svenska Wikipedia

Quisling/Svenska Wikipedia

Vidkun Quisling/Engelska Wikipedia

Quisling/Engelska Wikipedia

Vidkun Quisling/World War II Database

Fru Maria Quisling/Svenska Wikipedia

 

Sveriges regering under Andra Världskriget