Kategoriarkiv: Luftförsvaret under beredskapsåren

Beredskapens vardag

Bild Krigsarkivet i Stockholm.

Under beredskapsåren 1939–1945 upprättades hundratals luftvärnsställningar runt om i Sverige. Beredskapssoldater får ta till musklerna för att få upp en luftvärnskanon till sin luftvärnsställning. .

 

Luftförsvaret under beredskapsåren/7,5cm luftvärnskanoner. Del 5

AMF Luftvärn Nr25 Neg.54 - Kopia

10,5 cm lvkanon Bofors – mycket lik den tyska 8,8 cm lvkanonen som utvecklades samtidigt mellan Krupp och Bofors. 7,5 cm lvkanonen var mycket snarlik denna pjäs och det föreslogs under beredskapen att man skulle ”borra upp” 75:orna till 105:or men det blev inte av. Bilden visar ett lv-batteri i Stockholmstrakten, troligtvis det som finns kvar på Lidingö med monumentpjäs! Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

I försvaret under beredskapen fanns bl a 7, 5 cm luftvärnskanon med en räckvidd på 7- 8 000 m som hade ett område för god verkan upp till 5 000 m i alla riktningar. Kanonerna som sammanfördes till batterier om 2 – 4 pjäser, hade på grund av halvautomatisk mekanism en eldhastighet på cirka 20 skott/ min, vilket vid 3-pjäsersbatteri gav ett skott/sek i luften.   Projektilen var en 6 à 7 kg spränggranat med ett urverksrör med vilken brisaden kunde bringas att träffa i projektilbanan efter omedelbart före laddningen inställd tid. Pjäsernas inställning för eldgivningen riktiga framförhållningsvinklar också den tampering, som vid skottlossningen skulle användas för att få brisad intill målet, uträknades automatiskt och överfördes vanligen på elektronisk väg från batteriets centralinstrument, mycket komplicerad räknemaskin, som kontinuerligt räknade ut dessa värden så långe instrumentets kikare följer målet.

Luftförsvaret under beredskapsåren/Luftvärnskulsprutor. Del 4

AMF Artilleri Låda 3 II Neg.516 - Kopia

Bilden visar en 8 mm dubbel luftvärnskulspruta. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Till luftvärnskulsprutor brukar man räkna dels kulsprutor med 9 mm kaliber samt automatkanoner med kalibrar från 12 mm upp till 30 mm. Beträffande dessa vapens egenskaper kan nämnas, att t ex 20 mm kulsprutor var försedda med sprängladdade spårljusprojektiler, vilka avfyrades med en eldhastighet på ca 350 m/min. Pjäsernas räckvidd sträckte sig mellan 2 000 – 2 500 men på grund av den ringa spårljussatsen kunde man bara räkna med goda resultat på ett avstånd mellan 1 000 – 1 200 m eftersom spårljuset sedan slocknade och man kunde inte reglera skotten mot målet. 8 mm luftvärnskulsprutan apterades vanligen som dubbelkulsprutor dvs två kulsprutor i samma lavett. I toppen ingick två dylika lavettage.  Ammunitionen är fullkula med spårljus och eldhastigheten var ca 750 skott per pipa eller 3 000 skott/min per topp. Räckvidden och verkan av enskilda skotten var dock mera blygsam. Området för bra verkan sträckte sig upp till ca 800 – 1 000 m.

Luftförsvaret under beredskapsåren/40 mm automatkanon. Del 3

AMF Luftvärn Nr25 Neg.44 - Kopia

Bofors 40 mm automatkanon, dubbel lvpjäs för järnväg samt ombord på fartyg. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Av helautomatiska snabbeldspjäser var Bofors tillverkade 40 mm automatkanonen världskänd och fanns i de flesta länders arsenaler, såväl på den tyska som allierade sidan. Dessa pjäser var försedda med spårljusammunition. Den sprängladdade granaten hade i sin bakre del en bakljussats, som antändes vid skottlossning. Med sitt ljus markerade den projektilens gång genom luften och sålunda även projektilens läge i förhållande till det beskjutna flygplanet, när deras vägar skär varandra. Riktaren kan genom spårljusammunition och en på pjäsen befintlig korrektör, rikta in eldröret mot målet tills fullträff erhålls. Granaterna är försedda med ett ytterst känsligt anslagsrör, som åstadkommer omedelbar krevad även vid träff mot flygplansdelar av väv. Pjäsernas verkningsområde sträckte sig upp till omkring 4 000 m medan området för god verkan var 3 000 m och därunder, då man kunde räkna med en träffsannolikhet på 2 – 4 % av antalet avlossade skott.

 

Luftförsvaret under beredskapsåren/Luftvärnsartilleri. Del 2

luftvärn

Luftvärnssoldater på post strax väster om Ystad 1943 framför en 7,5 mm Bofors luftvärnskanon. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Det aktiva luftvärnet utgjordes av ett artillerisystem med kaliber från 8 cm kulsprutor upp till
12 cm pjäser. För att bekämpa flygplan, som befann sig på stora höjder (4 000/5 000 m och över 10 000 meters höjd),där fullträff sällan kunde räknas med och inte heller var syftet, behövdes pjäser med grov kaliber med vilken följer stora sprängladdade projektiler med för varje skott stor radiell splitterverkan vid brisaden. Brisaderna förmås genom sinnrika eldledningsinstrument att träffa flygplanen i dess väg, men genom pjäsernas och ammunitionens tyngd blir eldhastigheten per pjäs relativt låg. På höjder omkring 3 000 m och däröver ligger den zon, där med lämpligt konstruerade vapen fullträff verkan eftersträvades.  För detta ändamål fodrades, då vinkelhastigheten ökade ju närmare marken flygplanen framförs, lättmanövrerade snabbpjäser med en eldhastighet per pjäs på 100 – 150 skott per minut och tillräcklig vikt hos projektilen (omkring 1 kg) för att få god verkan av träffskott.  På lägre höjder, där flygplanens vinkelhastighet är störst och ögonblicken för verksam eld oftast mycket snabbt övergående, behövdes mycket lättmanövrerade pjäser av kulsprutenatur med stor momentan eldhastighet.

Det aktiva luftvärnet indelades i fältluftvärn med rörliga pjäser avsedda för de stridande truppernas behov, och territoriellt luftvärn försett huvudsakligen med fast uppställda pjäser till skydd för viktiga orter och anläggningar.

 

 

 


 

Luftförsvaret under beredskapsåren/Luftbevakningsorganisationen/Luftbevakningstorn Del 1

luftbevakningstorn

Luftbevakningstorn. Bild SSMH Fo17488A

Lvtorn i cement med dubbel 40 mm Bofors ca 1940

Luftbevakningstorn i cement med en dubbel 40 mm Bofors ca 1940. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Luftbevakningstorn i trä någonstans i Sverige ca 1940

Luftbevakningstorn i trä någonstans i Sverige ca 1940. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Luftförvaret byggde sin verksamhet på fyra moment – luftbevakning, luftvärn, jaktflyg och luftskydd, de tre förstnämnda var rent militära och det sistnämnda av huvudsakligen civil natur.

Vid ett fientligt flygangrepp träde sålunda de fyra momenten i verksamhet. Luftbevakningen upptäcker och inrapporterar samt alarmerar. Luftvärnet inom det alarmerade området intar skärpt beredskap och utlöser, när angriparen kommit inom räckhåll, sin avvärjande eld, och jaktflyget startar och uppsöker de anfallande bombplanen, allt i avsikt att åsamka fienden sådana förluster, att hans anfall avbryts. Slutligen träder i samband med, ävensom efter flygangreppet luftskyddet i auktion.

Luftbevakningens uppgift var att upptäcka och inrapportera all flygverksamhet – fientligt såväl som eget. Med ledning av vad som rapporterades, skulle luftbevakningen även alarmera och orientera chefer och truppförband, myndigheter och orter m.m. inom de områden, som närmast berördes av den inrapporterade verksamheten i luftrummet.

För detta ändamål hade hela Sverige längs kuster och landsgränser omgivits av ett radband av luftbevakningsstationer så belägna i förhållande till varandra, att den ena stationens observationsområde alltid ingrep i de båda angränsande. Innanför den yttersta bevakningskedjan var sedan hela riket överkorsat av ett nätverk av bevakningskedjor och varje sådan linje belagd med luftbevakningsorganisationer efter samma grunder som i den yttersta kretsen. Nätverkets täthet och bevakningslinjernas sträckning var ytterst noga avvägda. För att organisera rapporteringsverksamheten från alla dessa luftbevakningsstationer var Sverige indelat i ett antal luftbevakningsområden och inom varje luftbevakningsområde fanns det en luftbevakningscentral. Alla inom ett luftbevakningsområde belägna luftbevakningsstationer, vare sig de fanns vid kusten (gräsen) eller inne i landet, stod de i telefonförbindelse med luftbevakningscentralen och rapporterade var och en för sig direkt till denna allt vad som tilldrog sig i luften inom vederbörligt stationsområde.

Givetvis innehöll dessa rapporter allt de iakttagelser, som med hänsyn till rådande sikt och väderlek m.m. kunde göras beträffande antal flygplan, dess kurs och verksamhet o s v.