Kategoriarkiv: Luftbevakningsorganisationen

Luftförsvaret under beredskapsåren/Strålkastare och lyssnarapparater Del 6

356. - Kopia

Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

355. - Kopia

En 1,5 m avståndsmätare med stereookular. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

354._resultat - Kopia

Centraldatorn där målets alla ingångsdata matades in och sedan fördes till respektive luftvärnskanon. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

För att möjliggöra luftvärnets, i första hand det grövre artilleriets ingripande mot flygföretag även nattetid grupperades vid starkt försvarade orter m m strålkastarförband sammansatta av troppar om 3- 4 luftvärnsstrålkastare per tropp.  Med vissa strålkastare (ledarstrålkastare) samarbetade en särskild, invid densamma uppställda lyssnarapparat, vars mot rymden sökande rörelser på elektrisk väg överfördes till den under sökande släckta strålkastaren.  När målet hade inlyssnats och dess läge i luften fastställs av lyssnarapparaten öppnade strålkastaren sina ljuskäglor, inom vilket flygplan kund befinna sig. Omedelbart riktad toppens övriga strålkastare sina ljuskäglor mot målet, vilket fasthölls och följdes med en korseld av ljusstrålar medan luftvärnsartilleriet omedelbart började sina mätningar och sin eldgivning.  Strålkastarna hade en ljusstyrka på omkring 800 miljoner normalljus och räckvidd vid normal väderlek uppgick till ca 10 000 m för såväl strålkastare som lyssnarapparat.

Luftförsvaret under beredskapsåren/7,5cm luftvärnskanoner. Del 5

AMF Luftvärn Nr25 Neg.54 - Kopia

10,5 cm lvkanon Bofors – mycket lik den tyska 8,8 cm lvkanonen som utvecklades samtidigt mellan Krupp och Bofors. 7,5 cm lvkanonen var mycket snarlik denna pjäs och det föreslogs under beredskapen att man skulle ”borra upp” 75:orna till 105:or men det blev inte av. Bilden visar ett lv-batteri i Stockholmstrakten, troligtvis det som finns kvar på Lidingö med monumentpjäs! Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

I försvaret under beredskapen fanns bl a 7, 5 cm luftvärnskanon med en räckvidd på 7- 8 000 m som hade ett område för god verkan upp till 5 000 m i alla riktningar. Kanonerna som sammanfördes till batterier om 2 – 4 pjäser, hade på grund av halvautomatisk mekanism en eldhastighet på cirka 20 skott/ min, vilket vid 3-pjäsersbatteri gav ett skott/sek i luften.   Projektilen var en 6 à 7 kg spränggranat med ett urverksrör med vilken brisaden kunde bringas att träffa i projektilbanan efter omedelbart före laddningen inställd tid. Pjäsernas inställning för eldgivningen riktiga framförhållningsvinklar också den tampering, som vid skottlossningen skulle användas för att få brisad intill målet, uträknades automatiskt och överfördes vanligen på elektronisk väg från batteriets centralinstrument, mycket komplicerad räknemaskin, som kontinuerligt räknade ut dessa värden så långe instrumentets kikare följer målet.

Luftförsvaret under beredskapsåren/Luftvärnskulsprutor. Del 4

AMF Artilleri Låda 3 II Neg.516 - Kopia

Bilden visar en 8 mm dubbel luftvärnskulspruta. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Till luftvärnskulsprutor brukar man räkna dels kulsprutor med 9 mm kaliber samt automatkanoner med kalibrar från 12 mm upp till 30 mm. Beträffande dessa vapens egenskaper kan nämnas, att t ex 20 mm kulsprutor var försedda med sprängladdade spårljusprojektiler, vilka avfyrades med en eldhastighet på ca 350 m/min. Pjäsernas räckvidd sträckte sig mellan 2 000 – 2 500 men på grund av den ringa spårljussatsen kunde man bara räkna med goda resultat på ett avstånd mellan 1 000 – 1 200 m eftersom spårljuset sedan slocknade och man kunde inte reglera skotten mot målet. 8 mm luftvärnskulsprutan apterades vanligen som dubbelkulsprutor dvs två kulsprutor i samma lavett. I toppen ingick två dylika lavettage.  Ammunitionen är fullkula med spårljus och eldhastigheten var ca 750 skott per pipa eller 3 000 skott/min per topp. Räckvidden och verkan av enskilda skotten var dock mera blygsam. Området för bra verkan sträckte sig upp till ca 800 – 1 000 m.

Luftförsvaret under beredskapsåren/40 mm automatkanon. Del 3

AMF Luftvärn Nr25 Neg.44 - Kopia

Bofors 40 mm automatkanon, dubbel lvpjäs för järnväg samt ombord på fartyg. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Av helautomatiska snabbeldspjäser var Bofors tillverkade 40 mm automatkanonen världskänd och fanns i de flesta länders arsenaler, såväl på den tyska som allierade sidan. Dessa pjäser var försedda med spårljusammunition. Den sprängladdade granaten hade i sin bakre del en bakljussats, som antändes vid skottlossning. Med sitt ljus markerade den projektilens gång genom luften och sålunda även projektilens läge i förhållande till det beskjutna flygplanet, när deras vägar skär varandra. Riktaren kan genom spårljusammunition och en på pjäsen befintlig korrektör, rikta in eldröret mot målet tills fullträff erhålls. Granaterna är försedda med ett ytterst känsligt anslagsrör, som åstadkommer omedelbar krevad även vid träff mot flygplansdelar av väv. Pjäsernas verkningsområde sträckte sig upp till omkring 4 000 m medan området för god verkan var 3 000 m och därunder, då man kunde räkna med en träffsannolikhet på 2 – 4 % av antalet avlossade skott.

 

Luftförsvaret under beredskapsåren/Luftbevakningsorganisationen/Luftbevakningstorn Del 1

luftbevakningstorn

Luftbevakningstorn. Bild SSMH Fo17488A

Lvtorn i cement med dubbel 40 mm Bofors ca 1940

Luftbevakningstorn i cement med en dubbel 40 mm Bofors ca 1940. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Luftbevakningstorn i trä någonstans i Sverige ca 1940

Luftbevakningstorn i trä någonstans i Sverige ca 1940. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Luftförvaret byggde sin verksamhet på fyra moment – luftbevakning, luftvärn, jaktflyg och luftskydd, de tre förstnämnda var rent militära och det sistnämnda av huvudsakligen civil natur.

Vid ett fientligt flygangrepp träde sålunda de fyra momenten i verksamhet. Luftbevakningen upptäcker och inrapporterar samt alarmerar. Luftvärnet inom det alarmerade området intar skärpt beredskap och utlöser, när angriparen kommit inom räckhåll, sin avvärjande eld, och jaktflyget startar och uppsöker de anfallande bombplanen, allt i avsikt att åsamka fienden sådana förluster, att hans anfall avbryts. Slutligen träder i samband med, ävensom efter flygangreppet luftskyddet i auktion.

Luftbevakningens uppgift var att upptäcka och inrapportera all flygverksamhet – fientligt såväl som eget. Med ledning av vad som rapporterades, skulle luftbevakningen även alarmera och orientera chefer och truppförband, myndigheter och orter m.m. inom de områden, som närmast berördes av den inrapporterade verksamheten i luftrummet.

För detta ändamål hade hela Sverige längs kuster och landsgränser omgivits av ett radband av luftbevakningsstationer så belägna i förhållande till varandra, att den ena stationens observationsområde alltid ingrep i de båda angränsande. Innanför den yttersta bevakningskedjan var sedan hela riket överkorsat av ett nätverk av bevakningskedjor och varje sådan linje belagd med luftbevakningsorganisationer efter samma grunder som i den yttersta kretsen. Nätverkets täthet och bevakningslinjernas sträckning var ytterst noga avvägda. För att organisera rapporteringsverksamheten från alla dessa luftbevakningsstationer var Sverige indelat i ett antal luftbevakningsområden och inom varje luftbevakningsområde fanns det en luftbevakningscentral. Alla inom ett luftbevakningsområde belägna luftbevakningsstationer, vare sig de fanns vid kusten (gräsen) eller inne i landet, stod de i telefonförbindelse med luftbevakningscentralen och rapporterade var och en för sig direkt till denna allt vad som tilldrog sig i luften inom vederbörligt stationsområde.

Givetvis innehöll dessa rapporter allt de iakttagelser, som med hänsyn till rådande sikt och väderlek m.m. kunde göras beträffande antal flygplan, dess kurs och verksamhet o s v.