Kategoriarkiv: Kultur och nöjesliv

Populärmusik i radio och på grammofon

 

 

Radion var den största förmedlaren av all slags musik, inte bara på grammofon.  Där spelade och sjöng de kända orkestrarna och artisterna i direktsändning. I folkparkerna och på estrader landet runt kunde man höra och se alla de kända artisterna från  den tiden.

Några exempel från nöjes välden:  1939/42: ”Lili Marleen”  – Lale Andersen, Sven-Olof Sandberg m fl. 1940: ”Min soldat” – Ulla Billquist, ”Bohus bataljon”  av Sten Frykberg, ”Vårat gäng” Alice Babs. 1941: ”Dans på Brännö brygga” av och med Lasse Dahlqvist. 1942: ”Löjtnanshjärtan” Gaby Stenberg och Gösta Kjellerts. 1943: ”Silvermåne över bergen” – Lisbeth Bodin, ”En månskenspromenad” – Ulla Billquist. 1944: ”Nordsjön” – Harry Brandelius, ”Livet i Finnskogarna” – Calle Jularbo. 1945: Sjömansjul på Hawaii” – Yngve Stoor, ”Schottis på Valhall” –  Åke Grönberg.

MIN SOLDAT (Lyrics & Music by Jokern) Ulla Billqvist – 1940 Min fästman han var modelejon, dandy, charmör, kan hända för min skull, jag är svag just därför. men nu är den tiden länges’en förbi, jag såg på hans fotografi.

Hans skor är för stora och hans mössa för trång, hans byxor för smala och hans rock är för lång, men det gör det samma för han är min soldat, någonstans i Sverige.

Jag har sett på hans kort att han är oklippt och dann, han rakar sej ej på flera veckor ibland. Men det gör det samma för han är min soldat, någonstans i Sverige.

I givakt vi måste stå, vi kvinnor små för våra gossar blå. som ligga här och där, i skogar och på skär.

Han sa: ”Den är ganska knapp den lönen vi får, så vi kan nog inte ha något bröllop i år.” Men det gör det samma för han är min soldat, någonstans i Sverige.

I går, jag vid station, min älskling mötte han fått permission. Vi åkte hem i bil, han klädde sej civil. Se’n Cecil med dans, ett bord för två i alkov, han sa inte mycke’, nej, han nicka och sov. Men det gör det samma, för han är min soldat. Någonstans i Sverige.

Bilder från webben.

Radion var den största förmedlaren av all slags musik, inte bara på grammofon.  Där spelade och sjöng de kända orkestrarna och artisterna i direktsändning. I folkparkerna och på estrader landet runt kunde man höra och se alla de kända artisterna från  den tiden.

Några exempel från nöjes välden:  1939/42: ”Lili Marleen”  – Lale Andersen, Sven-Olof Sandberg m fl. 1940: ”Min soldat” – Ulla Billquist, ”Bohus bataljon”  av Sten Frykberg, ”Vårat gäng” Alice Babs. 1941: ”Dans på Brännö brygga” av och med Lasse Dahlqvist. 1942: ”Löjtnanshjärtan” Gaby Stenberg och Gösta Kjellerts. 1943: ”Silvermåne över bergen” – Lisbeth Bodin, ”En månskenspromenad” – Ulla Billquist. 1944: ”Nordsjön” – Harry Brandelius, ”Livet i Finnskogarna” – Calle Jularbo. 1945: Sjömansjul på Hawaii” – Yngve Stoor, ”Schottis på Valhall” –  Åke Grönberg

 

 

 

Kungahuset under beredskapsåren.

Kronprins Gustav Adolf i samspråk med en äldre man. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Bilden från Värmlandsmanövern den 18 september 1941. Kronprinsen i samspråk med 71-årige John Olsson i Trångsta.

 

Prins Gustav Adolf med operasångaren Jussi Björling. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Prins Gustav Adolf med maka prinsessan Sibylla och döttrarna Margaretha, Birgitta och Désirée. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Bilden är tagen på Försvarets dag den 23 september 1945 efter krigets slut i Europa. Två år senare omkom prinsen i en flygolycka på Kastrup.

Kung Gustav V till vänster om kronprins Gustav VI Adolf och till höger prins Gustav Adolf. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Kronprins Gustav Adolf med hustru kronprinsessan Louise och kustflottans chef, konteramiral Yngve Ekstrand 1943. Bild från Krigsarkivet i Stockholm

Kronprinsessa Louise på besök hos Svenska lottakåren 1940. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

 

Ingmar Bergman chef för Helsingborgs stadsteater 1944

Bild Wikimedia Commons

Vykort på Helsingborgs gamla Stadsteater som revs 1976. Vykort i privat ägo.

Den 6 april 1944 blir Ingmar Bergman chef för Helsingborgs stadsteater. Han var då 26 år gammal.

Svenska filmer under krigsåren 6. Den osynliga muren (1944)

Bild från webben.

Den osynliga muren (1944)

Ett ej namngivet land är ockuperat av främmande makt. En av ockupationsmaktens officerare skjuts ihjäl på en järnvägsstation i rusningstid. Innan utgångarna spärrats, hinner några personer lämna stationen. En av dem är Paul Brandt, som trots sin hastiga gång hinns ifatt av en uppskärrad, svartklädd dam. Hon är utlänning, heter Lina Boyd och ber att få göra honom sällskap. En annan, som hinner lämna stationen, är resebyråägaren Victor Reis. Framme på sitt kontor drar han en lättnadens suck. Han är motståndsman och bär t o m en del komprometterande material med sig. Marie de Troy är anställd hos Victor. Hon är utlänning men känner spontant samma avsky som en infödd för ockupationsmakten. Strax efter Victors ankomst ser Marie en fiendeofficier i fönstret. Han kommer in. Officeren är Stefan Becker. Han och Marie var för flera år sedan nära att inleda en kärlekshistoria. Nu går Marie med stor tvekan med på att låta Stefan bjuda på middag. Paul har fört Lina till sin fars fullbelagda pensionat, där också Marie bor. Marie lånar ut ett av sina två rum till Lina ett par dagar. Marie och Stefan når aldrig riktig kontakt på restaurangen. Men deras närvaro väcker uppmärksamhet, inte minst bland några av Stefans kollegor. Lina berättar samma kväll för Marie, att attentatet på järnvägsstationen är hennes verk. Marie får Lina att lova att skicka en bekännelse till polisen, när hon rest. Det skulle åtminstone kunna mildra attentatets konsekvenser för en massa oskyldiga människor. En mängd människor förhörs om attentatet, däribland Paul. Undersökningsledningen visar också ett visst intresse för Marie. Ockupationsmakten utfärdar undantagstillstånd, och pensionatets judiska gäster gör sig beredda att fly. Marie hjälper till att ordna flykten. Men bara ett ungt par hinner ge sig av, efter att ha placerat sin baby hos snälla människor på landet. En äldre herre och en äldre dam finns kvar, när en grupp soldater kommer för att rensa pensionatet på icke önskvärda element. Lina skriver ett bekännelsebrev, som hon lovat. Sedan begår hon självmord. Marie får en kopia av brevet, där det tydligt framgår att hon hjälpt Lina och därmed är medskyldig. Hon måste omedelbart lämna landet. Victor, som nu själv tänker lämna landet, ger Marie genast sin plats på en flyktingbåt som skall avgå samma natt. Marie söker upp Stefan för att ta farväl. Samtidigt har Linas brev nått sin adressat, och spaningarna leder till Stefan. Det knackar på Stefans dörr, Marie gömmer sig och snart har Stefan fått situationens allvar fullt klart för sig. Han lyckas sedan föra henne ut till en militärbil utan att väcka uppmärksamhet, men de hinner inte långt innan flykten upptäcks och en vild jakt tar vid. Marie hinner fram till båten precis i tid. Marie ber Stefan följa med, men han säger nej. Han är ingen desertör. Stefan står kvar på stranden beredd att ta konsekvenserna av sitt förrädiska handlande, när förföljarna anländer någon minut för sent.

Text från Svensk Filmbas/Svenska Filminstitutet

Svenska filmer under krigsåren 5. Mitt folk är icke ditt (1944)

Bild från webben.

Bild från webben.

Mitt folk är icke ditt (1944)

Pianisten Else Hill återvänder till hemlandet efter stora framgångar på konsertestrader världen runt. Hennes far, skeppsredare John Hill, välkomnar henne med en mindre middagsbjudning. Bland gästerna märks skådespelaren Georg Lycke, som uppvaktar Else, och hennes syster och svåger Mary och Herbert Ran. Max Holm, kypare vid en restaurang, hjälper till med serveringen. Som son till en av skeppsredarens anställda känner han Else sedan de var barn. Middagen störs av flyglarm. Landet ockuperas av främmande makt. Inkräktarna står under befäl av major Rolf von Ritter. I radio talar samlingspartiets ledare om den nya ordning, som nu ska ta vid. Max söker upp von Ritter. Max har redan tidigare gjort ockupationsmakten tjänster och erbjuder nu vidare bistånd. Han anger John Hill och Herbert Ran som tänkbara ledare för motståndsverksamhet. Else får besök av von Ritter. Tillsammans har de tidigare upplevt en kort tid av flammande kärlek. Nu avvisar hon Rolf. Mitt folk är icke ditt, säger hon. Herbert är numera en ledande motståndsman, precis som Max profeterat inför von Ritter. Han leder en framgångsrik fritagning av ett antal fängslade lärare, som vägrat uppmana sina elever att gå in i samlingspartiet. Även Max spelar motståndarsympatisör. Ockupationsmakten försöker stävja motståndsandan med hård repressaliepolitik. Häktningarna blir många. Skeppsredare Hill hör till de fängslade. Även Herbert infångas, sedan Max avslöjat när och var ett motståndsmöte ska äga rum. Else hejdas på gatan av ett par motståndsmän. som observerat att hon tagit emot besök av von Ritter. Nu ska hon straffas för sitt samröre med förtryckarna. De drar in henne i en källare och snaggar hennes huvud med en stor sax. Else söker upp von Ritter för att försöka rädda sin far. von Ritter lovar göra vad han kan. Herbert, som skadats när han togs till fånga, befinner sig på ett sjukhus. Den från början ljumt sympatiserande Georg Lycke har dragits allt längre in i den aktiva motståndskampen och spelar nu en huvudroll vid räddningen av Herbert; han smugglas ut från sjukhuset i en likkista. Else får av von Ritter veta, att hennes far inte kommer att friges. Else får strax därefter besök av Max, som avslöjar sitt dubbelspel, erbjuder sig att rädda hennes far och förklarar henne sin kärlek. När han kysser henne, slår hon till honom. Herbert och hans grupp planerar att ta kommandot över en båt, med vilken hundratals fångar ska deporteras, bland dem skeppsredare Hill. Max anger Else som förrädare för motståndsgruppen. Else hävdar, att det i stället är Max som går fiendens ärenden. Else skaffar bevis för sin anklagelse genom att söka upp von Ritter. På hans bord ligger en skriftlig angivelse mot gruppen undertecknad av Max. Else skjuter von Ritter och plockar med sig angivelsen, som hon sedan kan visa upp för gruppen. Gruppens planer att rädda fångarna på båten kan nu fullföljas, eftersom angivelsen inte förts vidare. Jag sköt von Ritter, säger Else. Och ändå älskade jag honom.

Text från Svensk Filmbas/Svenska Filminstitutet

 

 

Svenska filmer under krigsåren 4. Det brinner en eld (1943)

Bild från webben.

Bild från webben.

Det brinner en eld (1943)

I ett icke identifierat land repeterar Nationalteaterns ensemble Shakespeares ”Som ni behagar”. Militärattachén Ernst Lemmering, som står på vänskaplig fot med teatertruppen och dess direktör, Henrik Falkman, bjuder till premiärsupé. Lemmering och teaterns ledande aktris. Harriet Brandt, har ett förhållande med varandra. Via journalbilder får vi se hur det krigförande land som Lemmering representerar inleder en oväntad ockupation. Trots inre betänkligheter går Lemmering med på att bli ockupationens kommendant, för att på så sätt kunna förhindra onödiga grymheter. När premiärsupén går av stapeln för de inte ont anande skådespelarna och övriga inbjudna är Lemmering nedstämd. Harriet försöker muntra upp honom. Vid en dramatisk morgonrepetition får teaterensemblen veta att deras land är ockuperat. Militär besätter teatern och två av de unga manliga skådespelarna, Lauritz Bernt och Georg Brandt, Harriets bror, lyckas fly för att delta i motståndskampen. Den obehaglige och alkoholiserade Paul Winter går genast över till fienden. När Lemmering anländer till den besatta teatern vägrar direktör Falkman att ta hans hand. Också Harriet vänder honom ryggen. Ett montage av bilder från motståndskampen. !Georg Brandt deltar i eldstrider i det fria, en ung kvinna dör i ruinerna av ett bombat hus, barn och gamla hotas av soldaternas vapen, en herrelös hund ylar. Så halas landets flagga. Försvaret har tvingats ge upp och överlämna sina vapen. Lemmering kallar till sig Harriet och Falkman och berättar den glada nyheten att deras teater ska få återuppstå. Han och Harriet får på nytt kontakt. De älskar fortfarande varandra. När ensemblen samlas dyker ockupationstjänsteman Bruhn upp och förklarar med omskrivande manér att repertoiren hädanefter ska stå i ”upplysningens” tjänst. Falkman vägrar och häktas. Förrädaren Winter blir istället teaterchef. Märkt av hårda strapatser dyker Lauritz Bernt plötsligt upp hemma hos Harriet. Han berättar att motståndskampen fortsätter också utan vapen och att Georg varje kväll talar i en illegal radiosändare, ”Frihetssändaren”. Harriet bryter nu helt med Lemmering och deltar i motståndsrörelsen. Georgs röst känns igen i radiosändaren och Harriet och Lauritz hjälper honom och hans fästmö att fly ur landet. På återvägen blir Lauritz upptäckt av en militärpatrull och tvingas att med sin bil förfölja de i snölandskapet flyende Georg och Eva. Han tänder en cigarett och styr med berått mod över vägkanten. Harriet tar sin brors plats vid radiosändaren och deklamerar en frihetsdikt. En kavalkad av lyssnargrupper ute i landet följer den illegala utsändningen. Paul Winter leder Lemmering och militären till frihetssändarens gömställe ute i skogen. När militären börjar skjuta ångrar Winter sitt svek och träffas själv av en kula. Harriet läser en frihetsdikt, träffas även hon och även hon fortsätter till sista andetaget. När Lemmering tar henne i sina armar är hon död. Georg och Eva har hört hela radiosändningen på andra sidan gränsen. Därifrån ska de föra kampen vidare. Eva manar Georg (och publiken) att komma ihåg Harriets ord när de skildes: ”Det är er vi hoppas på”.

Text från Svensk Filmbas/Svenska Filminstitutet

Svenska filmer under krigsåren 3 . På liv och död (1943)

På liv och död (1943)

Med hjälp av ett ganska tydligt igenkännbart modelltåg får vi se en tågolycka i övre Norrland. På turisthotellet talar man om eventuellt sabotage. Över frukostbordet lär vi känna Kirre Granlund, ett mustaschprytt och lätt cyniskt societetslejon, den bortskämda Gittan och den präktiga Karin Sjövall. En pluton skidburna jägarsoldater ligger förlagda i närheten. Vi får växelvis följa händelseutvecklingen bland de tidsfördrivande turisterna och de hårt arbetande militärerna. Den sympatiske soldat Pettersson får äntligen permis och planerar att åka hem och hälsa på sin fru och sin nyfödde son. En ny fänrik — Holm — anländer och får av kapten Åström veta att tågolyckan troligen var sabotage. Militärerna gräver ner sig i grottor i snön. Mannarna tvivlar på den nyanlände fänrikens förmåga att uthärda fjällivet. Han slår dem med häpnad genom en mycket djärv och elegant åkning utför en brant fjällsluttning. Hos turisterna är Kirre spydig mot den ytliga Gittan, som bara tänker på att hitta en stilig man att gifta sig med. När den nygifte herr Jönsson inte kuttrasjuar med sin fru, så beter han sig synnerligen misstänksamt. Vid en skidtur väljer Karin en svårare tur för sig själv. Det blåser upp till snöstorm och Karin saknas. Skidläraren rekvirerar hjälp hos militären. Bland de frivilliga anmäler sig Pettersson, fast han egentligen har permission. Karin kommer välbehållen tillbaka, men det är för sent att kalla tillbaka sökpatrullen. Den uthärdar väldiga strapatser i den pinande stormen. Pettersson faller nedför ett stup och dör. Karin tar på sig skulden för Petterssons död. Hon ligger och gråter på sitt rum, dit fru Lewen kommer och försöker trösta henne. Under nattpatrullering upptäcker militärerna en skidåkande civilperson. De förföljer honom men han lyckas undkomma in på hotellet. Fänrik Holm och löjtnant Lönnbäck beger sig till dans på hotellet. Kirre försöker muntra upp Karin och drar ned henne till de övriga. Gittan dansar med löjtnanten och gör allt för att antyda giftermål. Karin och Holm fattar tycke för varandra. De smider tillsammans en plan för att försöka fånga tågsabotören. Inför en försåtlig fråga från Karin försäger sig Kirre. Han och fru Lewen möts på den senares rum och det står klart att de tillsammans utför sabotagen. Ett vapenlastat tåg skall anlända och Kirre smiter ut mitt i natten. Han förföljs över de isigt lysande snövidderna av den väntande Holm. Holm lyckas skjuta Kirre, just som han sätter igång den apterade sprängmekanismen. Snö och is rasar ned på spåret men (modell)tåget hinner precis stanna. Karin följer efter den ivägsmitande fru Lewen på tåget och tvingar henne att överlämna sig till polisen. Efter väl förrättat värv förenas ömt fänrik Holm och Karin sittande i vilstolar på hotellverandan. Filmen avslutas med att en tjänstgörande major ur jägarkompaniet håller ett patriotiskt tal till de uppställda jägarsoldaterna.

Text från Svensk Filmbas/Svenska Filminstitutet

Svenska filmer under krigsåren 2. En vår i vapen (1943)

Bild från webben.

En vår i vapen (1943)

Vi möter en grupp unga vuxna i en svensk industristad krigsvåren 1940. Bilmekanikern Kalle Andersson tar hand om sin mor och sin systers barn. Han har ett stormigt förhållande med kontoristen Elsa, en egoistisk och elak kvinna, som spelar ut honom mot rivalen Gustav Lind. Elsas rumskamrat Gullan har ett lugnt och harmoniskt förhållande med Åke. Så blir männen mobiliserade och forslas med tåg till norska gränsen. Under den nattliga färden blir en häst sjuk och avlivas på banvallen. Männen stationeras i en vårgrönskande gränstrakt, idkar kamratskap, äter ärtsoppa och bekantar sig med trakten. Kalle väntar förgäves på brev från Elsa och är svartsjuk på Gustav Lind, som är fullt sysselsatt med att uppvakta en blond lotta. I närheten bor bonden Jan Forsman med fru och dotter Inga. Forsman är butter och vresig, avogt inställd till såväl stadsfolk som militärer. Stadsfolk, p g a att hans tre söner tagit anställning på fabrik inne i stan, militärer, p g a att samma söner nu inkallats till Gotland och därför inte kan hjälpa honom med vårbruket. Vid en inledande våldsam konfrontation mellan soldaterna och Forsman får han hjälp av sin rasande dotter Inga, som dock sprattlande bärs in till mor i köket av en bestämd Kalle. Militärlivet blir rutin och idyll, våren allt skönare, kvällarna fördriver man på utedansbanan. Löjtnanten försöker blidka den vresige Forsman genom att låta mannarna hjälpa honom med plöjningen. Denne visar dock utåt ingen humörförbättring medan kvinnorna i familjen däremot veknar. De bjuder soldaterna på kaffe och smörgåsar och Ingas ömma känslor för Kalle kommer till tydligt uttryck. Gustav Lind försöker vinna Inga genom att ställa in sig hos hennes föräldrar. Vid dansbanan föredrar hon emellertid Kalle och det blir ett häftigt slagsmål mellan de bägge rivalerna. Vid den följande diskussionen får Kalle veta att Elsa därhemma förlovat sig med den osympatiske kontorschefen Jacobsson. Kalle och Gustav försonas. Ensamma i bondköket finner så Inga och Kalle varandra för gott. De avbryts bryskt av allmänt larm och vi får se heta stridsscener med rökmoln, skott och briserande granater. Det visar sig dock bara vara en övning. Inga mjölkar kor i ladugården och Kalle talar om deras kommande familjeliv i staden, en framtidsutsikt som försvåras av att Inga omöjligt kan tänka sig att överge sina föräldrar. Kalle beslutar sig för att pröva på lantlivet. Inga blir överlycklig men pappa Forsman vägrar släppa stadspojken över tröskeln. Ett störtande flygplan förorsakar skogsbrand, som man lyckas släcka tack vare rådigt ingripande från Kalle. Forsman ändrar inställning till Kalle och bjuder löjtnanten och övriga på bröllop. I slutbilden fladdrar Ingas vita brudslöja mot det nu prunkande vår landskapet.

Text från Svensk Filmbas/Svenska Filminstitutet

 

Komedin Landstormens lilla Lotta räknas som den första beredskapsfilmen 1939

Bild från webben.

Komedin Landstormens lilla Lotta räknas som den första beredskapsfilmen och hade premiär efter krigsutbrottet hösten 1939 och samma år kom militärfilmen visar på ett brott med 1930-talets buskisfilmer i soldatmiljö, med krigets allvar följde en mer respektfull framställning av det svenska militärlivet.

Dessa så kallade beredskapsfilmer producerades i Sverige under andra världskriget då det svenska försvaret låg i beredskap för att försvara landet mot fientliga anfall. Beredskapsfilmer kallas de spelfilmer från krigsåren som berör soldatlivet, krig, ockupation eller ett lands inre fiende. De utspelar sig ibland i historisk tid men de flesta är samtidskildringar bland dessa finns både komedier och allvarliga dramer.

I vidare bemärkelse kan även de reportage och informationsfilmer om Sveriges försvar som gjordes under krigsåren kallas beredskapsfilmer. De flesta av dessa producerades eller beställdes av Försvarsstabens filmdetalj.

Produktionen av beredskapsfilmer ökade 1940 efter tyskarnas ockupation av Danmark och Norge i april detta år. Krigets närhet avspeglas bland annat i de mer seriösa militärfilmerna Alle man på post (1940) och Första divisionen (1941). Efter tyskarnas krigsmotgångar 1943 och det förändrade politiska läget kom en rad så kallade ”ockupationsfilmer”. Det var antinazistiska melodramer som utspelade sig i länder ockuperade av en främmande makt. De mest omtalade i denna genre är Det brinner en eld (1943) och Excellensen (1944).