Kategoriarkiv: Finska vinterkriget

Svensk politik under beredskapsåren

sverges regering

Sveriges regering 1939. Bild från webben.

Överbefälhavare Olof Thörnell, 1942. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Överbefälhavare Olof Thörnell, 1942. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

I och med att Finska vinterkriget bröt ut försämrades Sveriges strategiska läge dramatiskt. Många svenska befarade att Sverige skulle bli nästa land som Sovjet skulle ställa krav på. Det kommunistiska hotet hade man inom högern och i militära kretsar varnat för under mellankrigstiden. Samma kretsar hade redan på 20-talet hävdat att Sverige borde ingår ett försvarsförbund med Finland för att kunna möta det sovjetiska hotet redan vid finsk-ryska gränsen. Samma uppfattning hade man nu.

Den svenske överbefälhavaren ville ha en svensk intervention i Finland. Från den svenska regeringen var man mera försiktig. Man ville inte inlåta sig på en äventyrlig utrikespolitik, som med all sannolikhet skulle leda till krig med Sovjet och, som det såg ut vid denna tid, kanske även med Tyskland. ”Vi får se till att hjälpa Finland så långt vi kunna utan att direkt inblanda oss”, sade Per Albin Hansson inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen den 1 december 1939. Detta blev också den svenska regeringens politik under hela vinterkriget.

Som en följd av det skärpta utrikespolitiska läget och den socialdemokratiske utrikesministern Richard Sandlers avgår ombildades nu regeringen. Sandler ville ha ett försvarssamarbete med Finland och Ålands försvar. När majoriteten av regeringen inte gick med på hans förslag, avgick han, den 13 december bildas en samlingsregering med representanter för alla riksdagens partier utom kommunisterna. Till utrikesminister utsågs karriärdiplomaten Christian Günther.

Under den period som föregick regeringsskiftet drevs från högerkretsar ett förslag om en så kallad ”stark” regering. I en sådan tilltänkt regering skulle överståthållaren i Stockholm,
Torsten Nothin, vara statsminister. En annan ministerkandidat var finansmannen Jakob Wallenberg. Kungen sympatiserade uppenbarligen med dessa planer och hade den 10 december samtal med Nothin om möjligheterna för honom att ställa sig i spetsen för en ”verklig samlingsregering”. Sympatierna för en ”stark regering” sammanföll ofta med uppfattningen att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida.

Intressant är att notera att Per Albin Hansson under denna tid angreps personligen i flera borgerliga tidningar.

”Finlands sak är vår” 1939-1940. Finska vinterkriget

FINLAND 1

Saijan maastossa 1940 Bild SA-kuva

FINLAND 2

Saijan maastossa 1940. Bild SA-kuva.

Den 26 november 1939 inträffade det så kallade Mainila-intermezzot. Sovjet anklagade Finland, helt utan grund, far att ha skjutit med artilleri in på sovjetiskt område. Fyra dagar senare anföll Sovjet utan krigsförklaring. Åbo och Helsingfors bombades. Det ryska krigsmålet var att erövra hela Finland. Från Sovjets sida erkände man nu inte längre regeringen i Helsingfors utan utsåg en egen marionettregering. Den sovjetiska krigsledningen hade räknat med att krossa den finska armén på några veckor. Mot alla förutsägelse kunde den finska armén hejda de sovjetiska trupperna och i krigets inledning förorsaka sovjetarmén stora förluster.

Sveriges överbefälhavare ville ha en svensk intervention i Finland. Från den svenska regeringen var man mera försiktig. Man vill inte inlåta sig på en äventyrlig utrikespolitik, som med all sannolikhet skulle leda till krig med Sovjet och kanske även Tyskland. ”Vi får de till att hjälpa Finland så långt vi kunna utan att direkt inblanda oss” sade Per Albin Hansson. Detta blev också svenska regeringens hållning under hela vinterkriget.

Trots regeringens noninterventionistiska politik för att inte dras in i kriget gav man samtidigt Finland allt stöd som var möjligt, mellan 400 och 500 miljoner i dåtidens penningvärde. Hjälpen bestod till stor del av militärmateriel, t ex fick Finland 32 flygplan, 84 000gevär, 342 kulsprutor, 92 kanoner.

Inget annat land har stått det svenska folket närmare än Finland gjorde under denna period. Detta tog sig uttryck i ett engagemang som sträckte sig genom alla klasser och befolkningsgrupper.  Ett femtiotal organisationer bildades för att på olika sätt understödja Finland.

”Finlands sak är vår” blev parollen för alla svenska insatser för Finland under vinterkriget. Det blev också namnet på en broschyr som gavs ut i 900 000 exemplar och i vilken man propagerade för svensk militärhjälp till Finland.

Efter en viss tvekan tillät regeringen att en frivilligrörelse organiserades. Närmare 1 200 man anmälde sig för att slåss på Finlands sida. Aktiva befäl och soldater fick tjänstledigt från den svenska armén för att åka till Finland. Sina största insatser gjorde de frivilliga vid Salla-fronten. Totalt under vinterkriget stupade 33 frivilliga, 10 saknade och ett femtiotal sårades. Vid fredsslutet i mars 1940 uppgick den svenska frivilligkåren till 8 054 man.

Finland försvarade sig mot den sovjetiska övermakten på ett sätt som väckte väldens respekt. I februari 1940 hade Finland uttömt sina resurser och försvaret började svika. Finland begärde i detta läge att Sverige skulle intensifiera sin hjälp och sätta in hela militärfröband i kriget. Den svenska regeringen ville inte ändra sin inställning och avvisade den finska framställan. Man hade också fått signaler från sovjetiska beskickningen i Stockholm att Sovjet nu var villigt att sluta fred, utan  att Finland behövde uppge sin nationella suveränitet. Sverige försökte nu medla i kriget och få Finland att sluta fred trots de hårda villkoren.

Sverige fick snart ett starkt skäl för att intensifiera sin medling. De engelska och franska regeringarna begärde hos Sverige och Norge att, via Narvik-Kiruna-Boden, få transiteraen undsättningskår till Finland. Svenska regeringen avslog framställan eftersom man, med rätt misstänkte att huvudorsaken till denna inte var hjälp till Finland, utan att stoppa den svenska järnmalmsexporten till Tyskland  och öppna en front i Skandinavien ( senare forskning har visat att detta var riktigt).

Under slutet av kriget medlade Sverige i det tysta. Efter mycket vånda accepterade Finland de mycket hårda fredsvillkoren. Freden slöts den 13 mars 1940.

 

 

 

”Midsommarkrisen” 1941

TYSKAR TYSKAR

De första tysktågen rullade genom Sverige i juni 1941. Totalt färdades 105 fullastade tågsätt upp till den finska gränsen. Här kastar tyska soldater godsaker åt nyfikna barn i Haparand. Bild från webben.

 

TYSKAR TYSKAR 3

En välkänd bild från transiteringen av tyskar genom Sverige. Bild hämtad ur KW Gullers & CA Nycop bok Då Våra beredskapsår 1939 – 1945. Utgivnings år 1975 Copyright KW Gullers.

Erwin Engelbrecht

Generalen Erwin Engelbrecht. Han ledde den så kallade Engelbrechtdivisionen. Bild från webben.

Den 22 juni år 1941, var Sverige ytterst nära att dras in i andra världskriget sedan fyra miljoner tyska trupper med 750 000 hästar och 600 000 fordon gått över gränsen till Sovjetunionen. Hitlers mål var att en gång för alla krossa Stalin.

Nyheten om Hitlers angrepp på Sovjet nådde Per Albin Hansson klockan fem på morgonen. Tyska regeringen förväntades när som helst överlämna en not med skarpa krav till den svenska regeringen. Händelsen är känd som ”Midsommarkrisen” och skakade Sverige i fyra dagar. Kraven från Hitlers lät inte vänta: Tyskland krävde att få överföra en fullt stridsutrustad division, cirka 15 000 man, genom Sverige till Finland för att sättas in i kriget mot Sovjet. Transporten måste ske med svenska tåg. Sverige skulle dessutom ställa allt tillgängligt tonnage, särskilt tankbåtar, till tyskt–finskt förfogande och det svenska telenätet måste ställas till tyskarnas disposition. Ett avböjande av de tyska kraven kunde leda till att krig och ockupation för Sveriges del.

Dagen efter den tyska invasionen sammanträdde samlingsregeringen, utrikesnämnden och partiernas riksdagsgrupper. Åsikterna var delade som väntat på Tysklands krav, flera tunga socialdemokratiska statsråd var emot. Högern och Bondeförbundet var för, Folkpartiet vacklade. Kungen, Gustav V, var för, han uttryckte sig så att Per Albin tolkade det som att kungen hotade abdikera om regeringen säger nej. Debatten pågick i sex timmar och den efterföljande omröstningen slutade med 72 röster för ett ja till de tyska kraven, 59 sa nej, hela 30 avstod från att rösta.

Regeringen sa ja till division Engelbrecht, men underströk att det var en ”engångsföreteelse”.

Vad svenskarna inte visste var att tågen mot Haparanda–Torneå redan hade börjat rulla. Första tåget kom redan den 25 juni och transporterna pågick ända fram till den 12 juli. Totalt passerade 105 fullastade tåg genom Sverige upp till den finska gränsen med nära 15 000 man med vapen och utrustning. Operationen gick under namnet Division Engelbrecht efter
generalen Erwin Engelbrecht som ledde styrkan.

Över 15 000 svenska soldater blixtinkallades samtidigt för att bevaka de tyska transporterna.

De nordiske Kungarna samt Finlands President jämte utrikesministrar vid kungamötet i Stockholm

KUNGARMÖTE

Bild Anne Malm arkiv.

Den 18–19 oktober 1939 höll de nordiska Kungarna, Gustaf V, Kristian X av Danmark och Håkon VII av Norge samt Finlands president Kyösti Kallio jämte utrikesministrar möts i Stockholm för att visa enighet och neutralitet gentemot de krigförande i Europa, och uppslutning på Finlands sida i förhandlingarna med Sovjetunionen

Finlands begäran vid detta möte om ett militärt förbund mellan de nordiska länderna avslog

 

 

Finskt 20 mm pansarvärnsgevär m/39 typ Lathi

BILD 4

Finskt 20 mm pansarvärnsgevär m/39 typ Lathi som användes under Vinterkriget 1939-40 av finska soldater och svenska frivilliga samt fortsättningskriget 1941-1944. Den kunde bara slå ut lätta sovjetiska stridsvagnar och användes senare främst för prickskytte i skottglugg och mot flygplan.

Bilder från Armémuseum utställning “Krig och fred 1900-talet”

Bild och text Militärhistoriker Jan Waernberg.

De finländska krigsbarnen

KRIGSBARN

Bild från webben.

finland bricka

Identitetshandling och tag för finska krigsbarn . Bild från webben.

De finländska krigsbarnen (finska: Sotalapset) skickades från Finland till Sverige under andra världskriget. Under vinterkriget 1939 – 1940 och fortsättningskriget 1941 – 1944 reste 72 000 barn från Finland till Sverige. Cirka 15 000 återvände inte till Finland och en del av dem adopterades av sin svenska fosterfamilj. Krigsbarn skickades även till Danmark och Norge, dock i betydligt mindre utsträckning.

Redan under vinterkriget 1939 började barn från östra Finland att anlända till Sverige. Snabbt bildades det genom samverkan många olika hjälporganisationer, som Centrala Finlandshjälpen och i Finland Nordiska Hjälpcentralen. Viljan att hjälpa var stor, då Sveriges samhörighet med Finland var djupt rotad efter den långa tid som Finland tillhört Sverige. Många fosterhem öppnades i Sverige liksom ett flertal barnhem. Transporterna från Finland gick företrädesvis med båt. Även tågtransporter via Haparanda var betydande.

Läs mer på webben:

De finska krigsbarnen, artikel från Populärhistoria

Fakta och personligt om finska krigsbarn

Transporter av finska barn – barn och krig

”Nya hem i Sverige – evakuering av Finska krigsbarn under andra världskriget” – forskningsprojekt Historiska institutionen, Stockholms universitet

Svenska lottakåren och finska krigsbarn