Kategoriarkiv: Finska vinterkriget

Evakuering från Karelen till Östnyland.

Evakuering från Karelen till Östnyland. Bild Krigsarkivet i Stockholm.

Under och efter vinterkriget och fortsättningskriget evakuerades närmare 100 000 människor från Karelska näset, Ladoga-Karelen, Salla och Petsamo till Östnyland

Operation Stella Polaris

Lådor lastas av från båt i samband med Operation Stella Polaris. Bild från webben.

Ombord på en av båtarna på väg till Sverige under Operation Stella Polaris. Bild rån webben.

Operation Stella Polaris var en hemlig finländsk underrättelseoperation i samband med slutet av Fortsättningskriget Syftet var att flytta utrustning och känsligt underrättelsematerial från Finland till Sverige så att verksamheten skulle kunna fortsätta där. Man ville undvika att materialet skulle falla i Sovjetunionens händer. Fiskebyen Nämpnäs i Närpes, Österbotten var bas för operationen för att skeppa till svenska hamnar.

Under sommaren 1944 planerades Operation Stella Polaris, när det började bli uppenbart att Finland skulle förlora kriget, och det bedömdes att Sovjetunionen skulle kunna ockupera Finland. En av avsikterna från finländskt håll var att kunna etablera finländsk militär signalspaning på svensk mark åt en möjlig finländsk exilregering.

Större delen av materialet överflyttades den 22 september 1944 till Sverige. Operation Stella Polaris kom att bli betydelsefull för uppbyggnaden av det svenska Försvarets radioanstalt (FRA). Major Carl Petersé, chef för försvarsstabens underrättelsetjänst, C-byrån, var ansvarig operationen på den svenska sidan.  Tre fartyg överförde från Bottenviken lastade med packlådor innehållande arkiv och signalspaningsutrustning sant ungefär 750 personer (den finska personalen med familjer) genomförde Operation Stela Polaris mellan Närpes i Finland och i Sverige, Härnösand, Nystad och Gävle.

Eftersom Sovjetunionen inte annekterade Finland efter Mellanfreden i Moskva den 19 september 1944, återvände majoriteten av den finländska personalen med familjer hem, utom de som anställdes av FRA, runt årsskiftet 1944/45. Återvändande finnar fick på egen hand ta sig över gränsen vid Torne älv i smyg. Sverige erbjöds att överta utrustning och vissa handlingar. FRA fick på så sätt tillgång till teknisk utrustning och sju arkivlådor, vilket blev en viktig grund för FRA:s verksamhet.

Operaration Stella Polaris ledde till att Sverige fick tillgång till en stor mängd kvalificerat material samt kunskap från signaltekniker, vilka i vissa fall dessutom anställdes. För Finland innebar affären inrikespolitiska förvecklingar.

I källaren på Hotel Aston i Stockholm sorterades underrättelsematerialet i källaren från oktober 1944. Därefter fraktades det iväg av FRA. Stora delar av materialet förvarades sedan av Carl C:son Bonde på Hörningsholms slott och 29 lådor av Svante Påhlson på Rottneros från 20 mars 1945. Sju lådor för Sverige intressant material hade tidigare lämnats till Försvarets Radioanstalt. Det i Sverige lämnade originalmaterialet kom i december 1960 att brännas på Lövsta sopstation i Stockholm, även det som då tillhörde FRA. Detta skede efter ett irreguljärt ingripande av den pensionerade svenske generalen, och tidigare chefen för armén, Carl August Ehrensvärd. För tidpunkten för Operation Stella Polaris  hade han varit förvarsstabschef.

Efter återkomsten till Finland förföljdes och arresterades de som varit inblandade i Operation Stella Polaris av den kommunistdominerade finländska Statspolisen (säkerhetspolisen, den så kallade Röda Stapo). Inte förrän i början av 1950-talet förklarade Finlands Justiekansler att de som deltagit i Operation Stella Polaris inte var aktuella att anklaga för krigsförbrytelse.

Reino Hallamaa som var operationsledare hade på Hotel Aston låtit mikrofilma material, vilket han sålt till flera länders underrättelseverksamheter.

Major Carl Petersé. Bild rån webben.

Carl August Ehrensvärd, Vid tidpunkten för Operation Stella Polaris var han förvarsstabschef. Bild från webben.

Finske operationsledaren för Operation Stella Polaris, Reino Hallamaa

 

 

 

 

 

Finlandshjälpen planeras

Finlandshjälpen planeras. Sittande till vänster på bilden är Finlands försvarsminister 1939 general Hugo Österman (1892-1975) och stående till höger Kustaa (Gustav) Anders Tapola (1895-1971), chef för arméstaben. Fotot troligtvis taget 1939 vid Vinterkrigets utbrott. Vykort Anne Malm privata arkiv. Vykort såldes till förmån Centrala Finlandshjälpen.

 

 

 

 

Artikel ur Väldens Historia nr 1 2010 om Finska vinter kriget.

Artikel ur Väldens Historia nr 1 2010 om Finska vinter kriget.

Klicka på bilderna för att kunna läsa text.

Gerillakriget i 40 graders kyla. Artikel ur Världens Historia nr 1/2010

Klicka på bilderna för större version.

IMG

 

 

 

 

 

 

Svensk-Norska Frivilligförbundet av Jan Waernberg

N-21

Uppsättande av den Svensk-Norska Frivilligkåren gick snabbt. Till första bataljonen valdes bland de sökande främst dem med meriter från spanska inbördeskriget, vinterkriget i Finland och striderna i Norge. Stödet från den svenska krigsmakten var dock betydligt större än från samlingsregeringens sida. Bild Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, Stockholm

N-22

Svensk-Norska Frivilligkårens etablering våren 1945 skedde i offentlighetens belysning med en rad tidningsreportage som följd. Tyskarna i Norge kan inte ha varit okunniga om vad som skedde i Sverige. Bild Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, Stockholm

Den 12 december 1944 bildades Svensk-Norska Frivilligförbundet. Den drivande kraften i föreningen var Conny Andersson. Bakgrunden var den tyska reträtten i norra Finland och den förödelse som blev följden. På sina håll var farhågorna stora att samma sak skulle kunna hända i Norge vid ett tyskt sammanbrott på kontinenten.

Den 18 oktober ryckte sovjetiska styrkor in i Nordnorge och den 28 oktober gav Hitler order  om tvångsevakuering av Finnmark. Över 40 000 norrmän förflyttades söderut, men mellan 20 000 och 25 000 människor lyckades undgå evakueringen. Den 10 november anslöt sig en norsk militär styrka i Nordnorge där Röda armén befann sig.

Övergreppen mot befolkningen i Norge ledde till att flera riksdagsledamöter, Sven Linderot i första kammaren och Hilding Hagberg i andra kammaren, nämnde uttryckligen en frivilligkår i slutet av oktober. Även flera socialdemokrater talade om samma sak, om än i mer försiktiga ordalag.

Från norsk sida såg man gärna att de enskilda svenska frivilliga måste vara organiserade i en frivilligkår under svenskt befäl och under norskt överkommando. Den 14 november gav
Stockholm-Tidningen – där även Arne Holmström medverkade – publicitet åt planerna på att skapa en svensk frivilligkår. Den svenska samlingsregeringen var inte entusiastisk – snarare tvärtom, men fann att man inte kunde gå emot folkviljan. Conny Andersson lyckades samla många frivilliga, men det var först efter att tyskarna den 8-9 februari 1945 hade arkebuserat 34 norrmän efter ett attentat mot Quislings statspolischef som man kunde gå vidare. Den 22 februari ordnades ett massmöte med 3 000 närvarande och som utmynnade i en begäran till regeringen att Svensk-Norska Frivilligförbundet skulle samla vapenföra svenska män i särskilda beredskapsförbund inom den svenska krigsmaktens ram för insats i Norges befrielse.

Den 5 april gav regeringen med sig. Den tidigare helt negativa försvarsministern Per Edvin Sköld hade gjort en helomvändning och följande och följande dag fattades det formella beslutet att sätta upp en svensk frivilligstyrka om bataljons storlek. 200 utvalda krigsveteraner med erfarenheter från Spanien, Finland och Norge inkallades nu och började genomgå vapenövningar och fysisk träning. Conny Andersson var optimistisk och trodde att man skulle kunna samla ihop upp till 7 000 man som mest, men händelseutvecklingen gick fort. Den 8 maj kapitulerade tyskarna i Norge – innan Svensk-Norska Frivilligförbundet hade hunnit avlossa ett skott.

Jan Waernbergs text är hämtade ur Front Rapport av Arne Holmström. Författare Jan Waernberg har get sitt tillstånd att använda texten.

Kvinnors roll under krigsåren

297._resultat

Lottor (SLK) får utbildning . Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Det andra världskrigets utbrott medförde en helt ny situation för Sveriges husmödrar, som ju var de som skötte familjernas hushållning. Hur de gjorde rent praktiskt för att få maten och andra förnödenheter att räcka är föga omskrivit. Hur många hade släktingar på landet som kunde förse dem med färskvaror? Hur fungerade den svarta marknaden? Hur omfattande var byteshandel med matkuponger och med urvuxna barnkläder och skor?

Vi vet att husmödrarna syltade, konserverade och saftade som aldrig förr. Men vilken ekonomisk betydelse hade det? Vi förstår att samtalen husmödrar emellan mycket kom att handla om hur man skulle kunna ersätta mjöl, ägg och smör i baket och göra biffar på morötter, men inte hur detta verkligen i praktiken gick till.

De flesta yngre familjer fick det svårare under krigsåren genom att samhällets ekonomiska hjälp inte kunde ersätta den förlorade arbetsinkomsten under de perioder männen var inkallade – i varje fall till att börja med. Först 1942-43 förbättrades den ekonomiska hjälpen till de inkallades familjer så mycket, att de kunde behålla sin levnadsstandard från förkrigstiden – i många fall till och med förbättra den.

Den största ersättningsinsatsen tycks kvinnorna ha gjort i jordbruket. Tusentals unga flickor hjälpte till på gårdar runt om i Sverige i KBK:s regi.

Unga kvinnor ställde också upp som luftbevakare som i särskilda bevakningstorn spanade efter fientligt flyg, s.k. ”tornsvalor”. Den tidningsannons som vädjade till frivilliga krafter vände sig dock till män, att döma av textens ordalydelse och teckningen av en ung man med kikare. Bara 5 664 kvinnor ställde upp som luftbevakare 1943 mot hela 11 017 män. Detta kan bero på att kvinnorna fick först var tvungna att genomgå lottautbildning för att få bli luftbevakare medan unga män, och även skolungdom, antogs utan förkrav.

En stor insats gjorde kvinnorna i Lottarörelsen, Rädda Barnen, Röda Korset och i hjälporganisationer för Norge, Belgien och framför allt Finland. Den landsomfattande organisationen Centrals Finlandshjälpen tillkom på initiativ av tre kvinnor. En av initiativtagarna var, landshövdingskan Maja Sandler. Det förefaller som om kvinnor fick vara med i ledningen mest då de själva tagit initiativet till någon aktion. Ett annat exempel är jaktplansinsamlingen för Finland som kvinnor i Göteborg satte igång 1939.

En av de största enskilda insatser som lottarörelsen gjorde under kriget var att organisera mottagandet av finska barn och andra som flytt från krigets Finland.

Även Bilkåristerna gjorde en stor insats när de körde lastbilar och ambulanser i fält.