månadsarkiv: oktober 2016

Stimbåtsliv; Lämpren Del 2

img_0002

Ett pannrum vid 1800-talets slut som inte nämnvärt förändrat på ångfartygens epok de följde 50 åren. Vid pannan närmst en eldare som ”slejsar” slagg. Till höger om honom ses en man som krokar en askpyts på kättingen. I bakgrunden en lämpare som tittar ut genom luckan till kolbox. Bild från webben.

Inne i den damiga, svarta kolboxen fanns lämparen, trimmern. Han hade den lägsta ställningen på maskinsidan och var ofta nybörjare.

Lämparjobbet var första steget , när man väl bestämt sig för att gå till sjöss i maskin. Yrkeskunskap behövdes ingen, men detta fick lämparen kompensera med muskelarbete. En ångare hade färre lämpare än eldare. På en svensk 2.500-tonare fanns det tre eldare men bara en lämpare. Lämparen fick därför hantera tre gånger så mycket kol som eldaren.

Första dagarna till sjöss, när kolboxarna var välfyllda med bunkers, var lämparens arbetsuppgifter relativt lindrigt. Han kunde då skyffla fram kol i lätthanterliga högar, så att eldaren bekvämt kunde fylla skyffeln och mata eldstaden bra genom att vrida på kroppen.

Under resans gång försvann kollagret längre och längre bort i boxen. Snart blev det nödvändigt att använda skottkärra för att transportera fram kolet till eldrummet. Eller, om underboxen var tomma, kärra fram till luckan i överboxen och tippa ner till underboxarna. Belysningen bestod av fladdriga fotogenlampor och vid sjögång försvårades lämparens arbete ytterligare.

I slutet av sin vakt fick lämparen hjälpa eldaren med askhivning. Han fick för hand veva upp askpytsar som vägde 50 kg, haka av dem från toppgretingen , släpa ut dem på däck, fram till brädgången samt tippa askan och slaggen överbord. Mellan ett ton eller mera per vakt.

Lämparens vakt väl var slut skulle, som yngst – eller i varje fall lägst i rang – i eldarskansen hämta maten från byssan och bära den föröver. Därefter duka och efter maten diska och snygga upp i eldarmässen.

Alla var inte nzister

hitler

Bild från webben.

Nazisterna var ett missnöjesparti som vann anklang hos de breda massorna, främst efter att  partiet vann riksdagsvalet 1933 med liten marginal. Genom aktiva arbetsskapande åtgärder fick nazisterna igång den tyska ekonomin, inte minst också med direkta satsningar på rustningsindustrin. Alla tyskar var dock inte nazister eller drogs med i den masspsykos som nazisternas stora och massiva folkmöten skapade. Mannen på bilden ser ganska betänksam ut över situationen. Han skulle med tiden få rätt.

 

Stimbåtsliv; Manskapet Del 1

manskap

Manskap på däck. Bild från webben.

Ombord på ångarna bestod däcksmanskapet i stort sett av samma kategorier som på segelfartygen, ofta en båtsman samt matroser, lättmatroser och jungmän. Maskinmanskapets donkeyman, smörjare, eldare och lämpare kom först med ångfartygen. Donkeymannen var dock ett arv från 1800-talets segelfartyg, där han var en blandning av eldare för donkeypannans eldstad som ässja.

Högsta manskapskategorin på däck, om det inte fanns någon båtsman ombord, var matrosen. Föra att få hyra som matros skulle man ha seglat på däck i minst 36 månader och behärska alla slags sjömansarbeten. Hade man seglat 24 månader på däck kunde man få hyra som lättmatros. Jungmannen stod lägst på skalan, nybörjaren på däck. Jungmännen hade sämsta kojerna och diskade på frivakten, medan de andra slöade i sina kojer.

Båtsmän fanns på de större fartygen och var den som ledde och fördelade arbetet ombord. Han ansvarade för förråden och var den som ledde arbetet vid av- och påluckning i hamn.

Många av de yngre som arbetade som jungmän och lättmatroser på ångfartygen gjorde detta för att få praktik in för studier i navigationsskolorna. De flesta i skansen utgjordes dock av folk som aldrig skulle komma lägre.