månadsarkiv: juni 2016

Infanteriskjutvapen under beredskapsåren. Del 1

Några vanliga handeldvapen under beredskapsåren.

 

REVOLVER M 87

Revolver m/87. Bild från webben.

IMG_0001

Vapen fakta från Kanonerna på Djuramåsa, av Johan Andrée.

REVOLVER M 07

Pistol m/07. Bild från webben.

IMG_0001 - Kopia

Vapen fakta från Kanonerna på Djuramåsa, av Johan Andrée.

PISTOL M 40

Pistol m/40. Bild från webben.

IMG_0002

Vapen fakta från Kanonerna på Djuramåsa, av Johan Andrée.

S/S Bengt Sture tragiska förlisning 1942

BENGT STURE

S/S Bengt Sture. Bild SMM Fo209073.

Som vi vet drabbades svenska handelsflottan under kriget av fler fartygskatastrofer som medförde betydligt större förluster i liv, fartyg och last än den S/S Bengt Sture råkade ut för. Sänkningen av henne och dess efterspel har länge varit fylld av frågetecken som först på senare år rätts ut.

Den 28 oktober 1942, avgick Bengt Sture från Danzig med kollast till Oxelösund. Hon var ett av de minsta fartygen på maltraden och en besättning på 15 man, varav en kvinna med Sture Hedberg som befälhavare. På vägen dit skulle man angöra hemma hamnen Trelleborg för proviantering samt att fartygets ordinarie övermaskinist skulle mönstra på efter ledighet. Samma resa hade gjorts flera gånger, järnmalm ner till Stettin, kol via Trelleborg upp till Oxelösund. Resan mellan Stettin – Trelleborg brukade ta mellan 36 till 40 timmar. Men den 29 oktober 1942 uteblev fartyget och försvann spårlöst.

Vad hände Bengt Sture och dess besättning denna natt? (Källa Krigsarkivet, Landsarkivet, Terje Fredh till texten nedan)

Bengt Sture av gick alltså som vanligt från Danzig och efter att man avlämnat lotsen satte man västlig kurs. Sent på kvällen upptäckte den sovjetiska ubåten SC-406, som gick i övervattensläge för batteriladdning Bengt Sture nordväst Stilo fyr.  Ubåtschefen, kaptenen 3. rangen Jevgenij Osipov,  bestämde sig genast för att gå till anfall i bibehållet övervattensläge. Vid 23-tiden avlossades två torpeder mot målet. Anfallet observerades från Bengt Sture vilket gjorde att man lyckades vaja undan för båda torpederna.  Därefter följde en katt-och –råtta-lek mellan  de båda.  Vid midnatt då ubåten åter igen befann sig i skjutläge avlossades en torped, som denna gång träffade. Fartyget blev svårt skadat och manöverodugligt men sjönk dock inte.  Ubåts kapten Osipov bestämde sig en halv timme efter midnatt att sänka fartyget med ett nådaskott. Strax innan den sista torpeden skulle avlossas upptäckte man från ubåten att det fanns ett antal personer i vatten vid sidan om haveristen. Order gavs då av ubåtschefen att dessa skulle räddas. Efter att de överlevande från Bengt Sture tagits ombord på SC-406 sänktes fartyget. De överlevande fördes sedan till Sovjetunioner där de överlämnades till kommendanten för ubåtsbasen Lavansaari i Finska viken. Med största sannolikhet blev de överlevande från Bengt Sture arkebuserade i det sovjetiska fängelset Vojnova 25.

 

S/S Sigrid och M/T Uno är två andra fartyg ur svenska handelsflottan som blev offer för minor i Östersjön.

SIGRID

S/S Sigrid. Bild SMM Fo218079.

UNO

M/T Uno. Bild SMM Fo120336A.

S/S Sigrid och M/T Uno är två andra fartyg ur svenska handelsflottan som blev offer för minor i Östersjön. S/S Sigrid ägdes av Rederi AB Allen i Landskrona och M/T Uno ägd av Rederi AB Bunkeroljor i Göteborg.

S/S Sigrid av gick den 26 oktober 1941 från Luleå till Emden under befälhavare var  Gustaf Fredrik B. Härstedt.

Bekymren började redan 31 oktober på kvällen då man skulle gå in i Kielkanalen och befann sig vid Fehmerns fyrskepp. Då det pågick ett bombanfall mot Kiel-området var alla fyrar släckta och kanalen stängd.  Vid tvåtiden på natten den 1 oktober lättade Sigrid ankare för att gå mot Kielkanalen. På grund av att spärrsignal var hissad på lotsbåt och fyrskepp kunde man inte få minlots för fortsatt färd. Det rådde storm och kraftig sjögång så man kunde inte ankra utan fick går fram och tillbaka.

Under denna väntan inträffade vid 16-tiden en våldsam explosion under akterskeppet vid treans lucka om styrbord. Troligen var det en flyg fälld, brittisk magnetmina man gått på. Inom 30 sekunder gick Sigrid till botten.

Den del av besättningen som fan sig på bryggan och däck, hade bara att hoppa i sjön och klamra sig fast vid vrakrester.  De som befann sig i sina hytter var chanslösa.  Sex man han hoppa i havet, tio följde fartyget i havet.  Efter en halv timme kom en lotsbåt till platsen och bärgade de överlevande.

M/T Uno kom att chartras ut till tyska flottan på timecharter.  Hon avgick den 21 november 1942 från Gotenhafen (tyskarnas namn på Gdynia) mot Libau med last av destillerat vatten för ubåtsbatterier. Befälhavare var L. J. M. Lidman.

Morgonen den 22:a siktades fyren vid Memel i Litauen och man följde de kursanvisningar som de tyska myndigheterna lämnat. Plötsligt sköt ett tyskt patrullfartyg upp signalljus avsedda för Uno. Fartyget signalerade även med morselampa, men Uno hade svårt att uppfatta dessa signaler. Kaptenen lät då styra Uno upp mot det tyska fartyget för att få bättre information. Giren hade just påbörjats, när en kraftig explosion inträffade i förskeppet och inom några sekunder fick fartyget så kraftig slagsida att det var omöjligt att få livbåtarna i sjön. Uno kantrade över på babordssida och besättningen måste snabbt kasta sig i sjön. Olyckan inträffade tre sjömil utanför Memel. Besättningen simmade bort från fartyget och försökte hålla sig flytande på vrakgods.

Uno sjönk efter några minuter.

Efter tre kvart kom en motorbåt från land och räddade de skeppsbrutna men en man av Unos besättning omkom.  De räddade fördes till Memel och efter några dagar fick de via Gotenhafen resa hem till Sverige.

 

Sten Nilsson som var bland de överlevande från M/S Ningpo. Artikel ur Svenska öden & äventyr nr 6, 2014

Klicka på bilden för större version.

 

IMG 1

 

Luftförsvaret under beredskapsåren/Strålkastare och lyssnarapparater Del 6

356. - Kopia

Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

355. - Kopia

En 1,5 m avståndsmätare med stereookular. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

354._resultat - Kopia

Centraldatorn där målets alla ingångsdata matades in och sedan fördes till respektive luftvärnskanon. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

För att möjliggöra luftvärnets, i första hand det grövre artilleriets ingripande mot flygföretag även nattetid grupperades vid starkt försvarade orter m m strålkastarförband sammansatta av troppar om 3- 4 luftvärnsstrålkastare per tropp.  Med vissa strålkastare (ledarstrålkastare) samarbetade en särskild, invid densamma uppställda lyssnarapparat, vars mot rymden sökande rörelser på elektrisk väg överfördes till den under sökande släckta strålkastaren.  När målet hade inlyssnats och dess läge i luften fastställs av lyssnarapparaten öppnade strålkastaren sina ljuskäglor, inom vilket flygplan kund befinna sig. Omedelbart riktad toppens övriga strålkastare sina ljuskäglor mot målet, vilket fasthölls och följdes med en korseld av ljusstrålar medan luftvärnsartilleriet omedelbart började sina mätningar och sin eldgivning.  Strålkastarna hade en ljusstyrka på omkring 800 miljoner normalljus och räckvidd vid normal väderlek uppgick till ca 10 000 m för såväl strålkastare som lyssnarapparat.

Luftförsvaret under beredskapsåren/7,5cm luftvärnskanoner. Del 5

AMF Luftvärn Nr25 Neg.54 - Kopia

10,5 cm lvkanon Bofors – mycket lik den tyska 8,8 cm lvkanonen som utvecklades samtidigt mellan Krupp och Bofors. 7,5 cm lvkanonen var mycket snarlik denna pjäs och det föreslogs under beredskapen att man skulle ”borra upp” 75:orna till 105:or men det blev inte av. Bilden visar ett lv-batteri i Stockholmstrakten, troligtvis det som finns kvar på Lidingö med monumentpjäs! Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

I försvaret under beredskapen fanns bl a 7, 5 cm luftvärnskanon med en räckvidd på 7- 8 000 m som hade ett område för god verkan upp till 5 000 m i alla riktningar. Kanonerna som sammanfördes till batterier om 2 – 4 pjäser, hade på grund av halvautomatisk mekanism en eldhastighet på cirka 20 skott/ min, vilket vid 3-pjäsersbatteri gav ett skott/sek i luften.   Projektilen var en 6 à 7 kg spränggranat med ett urverksrör med vilken brisaden kunde bringas att träffa i projektilbanan efter omedelbart före laddningen inställd tid. Pjäsernas inställning för eldgivningen riktiga framförhållningsvinklar också den tampering, som vid skottlossningen skulle användas för att få brisad intill målet, uträknades automatiskt och överfördes vanligen på elektronisk väg från batteriets centralinstrument, mycket komplicerad räknemaskin, som kontinuerligt räknade ut dessa värden så långe instrumentets kikare följer målet.

Luftförsvaret under beredskapsåren/Luftvärnskulsprutor. Del 4

AMF Artilleri Låda 3 II Neg.516 - Kopia

Bilden visar en 8 mm dubbel luftvärnskulspruta. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Till luftvärnskulsprutor brukar man räkna dels kulsprutor med 9 mm kaliber samt automatkanoner med kalibrar från 12 mm upp till 30 mm. Beträffande dessa vapens egenskaper kan nämnas, att t ex 20 mm kulsprutor var försedda med sprängladdade spårljusprojektiler, vilka avfyrades med en eldhastighet på ca 350 m/min. Pjäsernas räckvidd sträckte sig mellan 2 000 – 2 500 men på grund av den ringa spårljussatsen kunde man bara räkna med goda resultat på ett avstånd mellan 1 000 – 1 200 m eftersom spårljuset sedan slocknade och man kunde inte reglera skotten mot målet. 8 mm luftvärnskulsprutan apterades vanligen som dubbelkulsprutor dvs två kulsprutor i samma lavett. I toppen ingick två dylika lavettage.  Ammunitionen är fullkula med spårljus och eldhastigheten var ca 750 skott per pipa eller 3 000 skott/min per topp. Räckvidden och verkan av enskilda skotten var dock mera blygsam. Området för bra verkan sträckte sig upp till ca 800 – 1 000 m.

Luftförsvaret under beredskapsåren/40 mm automatkanon. Del 3

AMF Luftvärn Nr25 Neg.44 - Kopia

Bofors 40 mm automatkanon, dubbel lvpjäs för järnväg samt ombord på fartyg. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Av helautomatiska snabbeldspjäser var Bofors tillverkade 40 mm automatkanonen världskänd och fanns i de flesta länders arsenaler, såväl på den tyska som allierade sidan. Dessa pjäser var försedda med spårljusammunition. Den sprängladdade granaten hade i sin bakre del en bakljussats, som antändes vid skottlossning. Med sitt ljus markerade den projektilens gång genom luften och sålunda även projektilens läge i förhållande till det beskjutna flygplanet, när deras vägar skär varandra. Riktaren kan genom spårljusammunition och en på pjäsen befintlig korrektör, rikta in eldröret mot målet tills fullträff erhålls. Granaterna är försedda med ett ytterst känsligt anslagsrör, som åstadkommer omedelbar krevad även vid träff mot flygplansdelar av väv. Pjäsernas verkningsområde sträckte sig upp till omkring 4 000 m medan området för god verkan var 3 000 m och därunder, då man kunde räkna med en träffsannolikhet på 2 – 4 % av antalet avlossade skott.