månadsarkiv: maj 2016

Tisdagsklubben mot nazismen

 

POSSE 1

Amelie Posse. Bild från webben.

Tisdagsklubben var en hemlig svensk antinazistisk sammanslutning som grundades av Amelie Posse. Första mötet hölls den 9 april 1940 – av en händelse samma dag som Tyskland attackerade Danmark och Norge. Meningen med Tisdagsklubben var att förbereda en motståndsrörelse mot en eventuell nazistisk invasion.

Många svenska författare och journalister deltog i Tisdagsklubben, bland annat Nils Ahnlund, Ivar Harrie (Expressens första chefredaktör), Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist och Ture Nerman.

 

Luftförsvaret under beredskapsåren/Luftvärnsartilleri. Del 2

luftvärn

Luftvärnssoldater på post strax väster om Ystad 1943 framför en 7,5 mm Bofors luftvärnskanon. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Det aktiva luftvärnet utgjordes av ett artillerisystem med kaliber från 8 cm kulsprutor upp till
12 cm pjäser. För att bekämpa flygplan, som befann sig på stora höjder (4 000/5 000 m och över 10 000 meters höjd),där fullträff sällan kunde räknas med och inte heller var syftet, behövdes pjäser med grov kaliber med vilken följer stora sprängladdade projektiler med för varje skott stor radiell splitterverkan vid brisaden. Brisaderna förmås genom sinnrika eldledningsinstrument att träffa flygplanen i dess väg, men genom pjäsernas och ammunitionens tyngd blir eldhastigheten per pjäs relativt låg. På höjder omkring 3 000 m och däröver ligger den zon, där med lämpligt konstruerade vapen fullträff verkan eftersträvades.  För detta ändamål fodrades, då vinkelhastigheten ökade ju närmare marken flygplanen framförs, lättmanövrerade snabbpjäser med en eldhastighet per pjäs på 100 – 150 skott per minut och tillräcklig vikt hos projektilen (omkring 1 kg) för att få god verkan av träffskott.  På lägre höjder, där flygplanens vinkelhastighet är störst och ögonblicken för verksam eld oftast mycket snabbt övergående, behövdes mycket lättmanövrerade pjäser av kulsprutenatur med stor momentan eldhastighet.

Det aktiva luftvärnet indelades i fältluftvärn med rörliga pjäser avsedda för de stridande truppernas behov, och territoriellt luftvärn försett huvudsakligen med fast uppställda pjäser till skydd för viktiga orter och anläggningar.

 

 

 


 

Luftförsvaret under beredskapsåren/Luftbevakningsorganisationen/Luftbevakningstorn Del 1

luftbevakningstorn

Luftbevakningstorn. Bild SSMH Fo17488A

Lvtorn i cement med dubbel 40 mm Bofors ca 1940

Luftbevakningstorn i cement med en dubbel 40 mm Bofors ca 1940. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Luftbevakningstorn i trä någonstans i Sverige ca 1940

Luftbevakningstorn i trä någonstans i Sverige ca 1940. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Luftförvaret byggde sin verksamhet på fyra moment – luftbevakning, luftvärn, jaktflyg och luftskydd, de tre förstnämnda var rent militära och det sistnämnda av huvudsakligen civil natur.

Vid ett fientligt flygangrepp träde sålunda de fyra momenten i verksamhet. Luftbevakningen upptäcker och inrapporterar samt alarmerar. Luftvärnet inom det alarmerade området intar skärpt beredskap och utlöser, när angriparen kommit inom räckhåll, sin avvärjande eld, och jaktflyget startar och uppsöker de anfallande bombplanen, allt i avsikt att åsamka fienden sådana förluster, att hans anfall avbryts. Slutligen träder i samband med, ävensom efter flygangreppet luftskyddet i auktion.

Luftbevakningens uppgift var att upptäcka och inrapportera all flygverksamhet – fientligt såväl som eget. Med ledning av vad som rapporterades, skulle luftbevakningen även alarmera och orientera chefer och truppförband, myndigheter och orter m.m. inom de områden, som närmast berördes av den inrapporterade verksamheten i luftrummet.

För detta ändamål hade hela Sverige längs kuster och landsgränser omgivits av ett radband av luftbevakningsstationer så belägna i förhållande till varandra, att den ena stationens observationsområde alltid ingrep i de båda angränsande. Innanför den yttersta bevakningskedjan var sedan hela riket överkorsat av ett nätverk av bevakningskedjor och varje sådan linje belagd med luftbevakningsorganisationer efter samma grunder som i den yttersta kretsen. Nätverkets täthet och bevakningslinjernas sträckning var ytterst noga avvägda. För att organisera rapporteringsverksamheten från alla dessa luftbevakningsstationer var Sverige indelat i ett antal luftbevakningsområden och inom varje luftbevakningsområde fanns det en luftbevakningscentral. Alla inom ett luftbevakningsområde belägna luftbevakningsstationer, vare sig de fanns vid kusten (gräsen) eller inne i landet, stod de i telefonförbindelse med luftbevakningscentralen och rapporterade var och en för sig direkt till denna allt vad som tilldrog sig i luften inom vederbörligt stationsområde.

Givetvis innehöll dessa rapporter allt de iakttagelser, som med hänsyn till rådande sikt och väderlek m.m. kunde göras beträffande antal flygplan, dess kurs och verksamhet o s v.

S/S Herma Gorthon grundstötning

HERMA G

S/S Herma Gorthon. Bild SMM Fo213258

S/S Herma Gorthon, ägd av Rederi AB Gylfe i Helsingborg förlisning klassas som krigsförlust, även om det mera kan anses som en olycka. Hon seglade utanför spärren sedan 1940.

Herma Gorthon avgick från Guayaquil i Ecuador den 10 december 1943 till Buenaventura i Colombia med last av styckegods.

På morgonen den 12 december pejlade vakthavande styrmannen en fyr som blinkade ett vitt sken var åttonde sekund. Fyrskenet antogs komma från Puente Soldad manövrerade man efter detta. Efter en kvart fick man grundkänning, men kom loss efter en stund. En stund senare fastnade man dock. När det ljusnat upptäcktes att fartyget grundstött på Negrillos revet. Anledningen till  den inträffade grundstötningen vara att en ändring av fyrkaraktären, vilken gjordes på grund av kriget men son inte meddelats de sjöfarande.

Herma Gorthon bärgades i januari 1944. Sitt slutliga öde möte hon 1956 då hon gick under söder om Duncansby Head.

 

S/S Milos sista resa

MILOS

S/S Milos. Bild SMM Fo215246

Våren 1940 hamnade S/S Milo, ägd av Rederi AB Helsingborg (Konsul Otto Hillerströms rederi) utanför spärren.

Milo avgick från New York den 23 mars 943 till England med styckegods och ingick en konvoj. Befälhavare var Arthur M. Lindroth från Höganäs.

Konvojen utsattes för fler ubåtsanfall. Anfallen från tyska ubåtar resulterade i stora förluster.

Den 9 mars vid 21.30-tiden anföll U 530 med Kapitänleutnant Kurt Lange som ubåtschef Milos.

Hela besättningen på 28 man följde med Milos i djupet. Av dessa var 18 utländska medborgare.

S/S Neva sänkt av tysk ubåt

Neva

S/S Neva. Bild SMM Fo215550

Manke 2

Kapitänleutnant Rolf Manke. Bild från webben.

S/S Neva ägd av AB Transmarin i Helsingborg avgick den 15 januari 1943 från Barsy Dock i Bristolkanalen. Hon skulle ingå i en konvojen  till Reykjavik. Befälhavare var Gustaf  B. Ahlström. Vid början av resan utsattes konvojen för flygangrepp, men Neva fick bara lätta skador.

När man befann sig på Nordatlanten, den 22 januari, träffades fartyget, som gick sist i konvojen, av en torped från U 358 med Kapitänleutnant Rolf Manke som fartygschef.
Torpeden träffade vid fyrans lucka på babordssida och fartyget revs upp och började vattenfyllas.

Styrbordslivbåten vräktes över ända precis när den nådde vattnet när den firades ned. Det rådde svår sjögång och hårt väder och alla ombord försvann.

Stewarden Axel Åkerlund hade inte få platser i livbåten utan var kvar ombord på Neva som nu sjönk snabbt. Rådande läge tvingade honom att hoppa i det iskalla vattnet iförd flytväst. Väl uppe på ytan kom en av Neva flottar flyttande mot honom och han lyckades ta sig upp på den.

Nöd ljus på flotten observerades av en brittisk trålare som till undsättning. Ytterligare en man från Neva räddades av trålaren. Det var matrosen G. E. Hammarstrand. Trålaren förde de överlevande till Reykjavik.

Totalt omkom 19 man från Neva av dessa var 14 utländska medborgare.

 

 

M/S Eros grundstötning vid Polino Point

Eros 1942

Bild från Dödlig resa av Richard Areschoug

CAMELIA

M/S Camelia. Bild SMM Fo29631A

FORMOSA

M/S Formosa. Bild SMM Fo10196C

M/S Eros, ägd av Rederi AB Helsingborg (Otto Hillerström) i Helsingborg togs ut som ett av de svenska fartyg som sattes in i Röda Kors-trafik till Grekland.

De krigförande beviljade den 14 juli 1942 fri lejd för Röda Kors-fartygen M/S Eros, M/S Camelia och M/S Formosa så att de kunde gå till Kanada för att lasta spannmål till Grekland. Kapen A. J. Hassling var befälhavare under alla Eros resor mellan dessa resor.

Vid jultid 1942, då Eros närmade sig sin destination i Grekland stoppades hon av ett tyskt örlogsfartyg och gavs order om att hon skulle gå mot Pireus. Framme i Pireus skulle fartyget ta ombord medicin och torrmjölk från Röda Korsets lager, för att sedan gå till Soloniki. Kaptenen Hassling ville inte följa direktiven utan ville i stället lossa i Pireus. Eftersom han vägrade lyda order blev fartyget liggande på redden i drygt tio dagar, men till slut löd man order.

På morgonen den 1 januari 1943 lämnade Eros Pireus och till en början hade hon tysk  eskort. Tyskarna hade även gett dem ett tyskt sjökort där resrutten var inritad. Lotsen och det tyska eskort fartyget lämnade Eros på eftermiddagen samma dag. Kraftig ström rådde i farvattnet och alla fyrar var släckta, dessutom var det extremt molnigt.

När Eros vid 18-tiden var tvärs Polino Point rände man på ett undervattensgrund. Vatten steg hastigt i förskepp och maskinrum.  När vattnet nått över maskindurken var man tvungna att överge tätningsförsöken.  Man ansåg att det inte var någon  fara då Eros stod fast på grundet och stannade därför kvar ombord under natten.

Besättningen konstaterade i gryningen att man gått på grund 100 meter från ön Polykandos branta nordväst udde. En del av besättningen hämtades av ett tyskt sjöplan den 2 januari, vilka totalt utgjordes av 28 man samt en Röda Kors-deltagare.  När planet på nytt återvände till fartyget hade vinden friskat i och fartygets resterande besättning hade gått i livbåtarna och tagit sig i land.  På grund av den ökande vinden riskerade Eros att brytas sönder och glida av grundet.  Det blåste nu upp till storm och den 4 januari bröts Eros på mitten och sjönk.

Eros skeppsbrutna besättning inkvarterades i den forna sovjetiska legationen i Aten innan hemresan till Malmö med tåg kunde ordnas.

 

Bilder från SLK i fält under beredskapsåren 2

401._resultat

Lottor (SLK) i arméns tjänst. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

391._resultat

Lottor (SLK) i arméns tjänst. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

398._resultat

Lottor (SLK) i arméns tjänst. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

388._resultat

Lottor (SLK) i arméns tjänst. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

Bilder från SLK i fält under beredskapsåren 1

340._resultat

Lottor (SLK) i arméns tjänst. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

349._resultat

Lottor (SLK) i arméns tjänst. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

366._resultat

Lottor (SLK) i arméns tjänst. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

400._resultat

Lottor (SLK) i arméns tjänst. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

397._resultat

Lottor (SLK) i arméns tjänst. Bild från Krigsarkivet i Stockholm.

S/S Sigyn minsprängd 1942

SIGYN 2

S/S Sigyn. Bild SMM Fo41492A

S/S Sigyn, ägd av Rederi Sigyn (Hans Lundgren) i Helsingborg, avgick den 9 augusti 1942 från Rotterdam till Stockholm med gasol. Hon var under befäl av A. Möller. Lotsen lämnade Sigyn vid Hook van Holland där hon anslöt sig till en ostgående konvoj på sju handelsfartyg och sex eskortfartyg.

Mitt på eftermiddagen inträffade en kraftig minexplosion under Sigyn. En väldig vattenkaskad kastades upp över fartyget och översvämmade midskeppspartiet. Fartyget fick omedelbart slagsida och började sjunka, varför styrbordslivbåten och flottarna sjösattes.

Besättningen fördes över till ett av eskortfartygen innan man övergav Sigyn. Två eskortfartyg försökte sedan att bogsera Sigyn mot land men närmare kvällen tog hon i botten och bräcktes vid akterkant av tredje luckan.

De skeppsbrutna fördes in av ett eskortfartyg till Den Helder. Hela besättningen på 34 man återkom till Trelleborg den 14 augusti.

S/S Sigyn klassades senare som vrak.