”Finlands sak är vår” 1939-1940. Finska vinterkriget

FINLAND 1

Saijan maastossa 1940 Bild SA-kuva

FINLAND 2

Saijan maastossa 1940. Bild SA-kuva.

Den 26 november 1939 inträffade det så kallade Mainila-intermezzot. Sovjet anklagade Finland, helt utan grund, far att ha skjutit med artilleri in på sovjetiskt område. Fyra dagar senare anföll Sovjet utan krigsförklaring. Åbo och Helsingfors bombades. Det ryska krigsmålet var att erövra hela Finland. Från Sovjets sida erkände man nu inte längre regeringen i Helsingfors utan utsåg en egen marionettregering. Den sovjetiska krigsledningen hade räknat med att krossa den finska armén på några veckor. Mot alla förutsägelse kunde den finska armén hejda de sovjetiska trupperna och i krigets inledning förorsaka sovjetarmén stora förluster.

Sveriges överbefälhavare ville ha en svensk intervention i Finland. Från den svenska regeringen var man mera försiktig. Man vill inte inlåta sig på en äventyrlig utrikespolitik, som med all sannolikhet skulle leda till krig med Sovjet och kanske även Tyskland. ”Vi får de till att hjälpa Finland så långt vi kunna utan att direkt inblanda oss” sade Per Albin Hansson. Detta blev också svenska regeringens hållning under hela vinterkriget.

Trots regeringens noninterventionistiska politik för att inte dras in i kriget gav man samtidigt Finland allt stöd som var möjligt, mellan 400 och 500 miljoner i dåtidens penningvärde. Hjälpen bestod till stor del av militärmateriel, t ex fick Finland 32 flygplan, 84 000gevär, 342 kulsprutor, 92 kanoner.

Inget annat land har stått det svenska folket närmare än Finland gjorde under denna period. Detta tog sig uttryck i ett engagemang som sträckte sig genom alla klasser och befolkningsgrupper.  Ett femtiotal organisationer bildades för att på olika sätt understödja Finland.

”Finlands sak är vår” blev parollen för alla svenska insatser för Finland under vinterkriget. Det blev också namnet på en broschyr som gavs ut i 900 000 exemplar och i vilken man propagerade för svensk militärhjälp till Finland.

Efter en viss tvekan tillät regeringen att en frivilligrörelse organiserades. Närmare 1 200 man anmälde sig för att slåss på Finlands sida. Aktiva befäl och soldater fick tjänstledigt från den svenska armén för att åka till Finland. Sina största insatser gjorde de frivilliga vid Salla-fronten. Totalt under vinterkriget stupade 33 frivilliga, 10 saknade och ett femtiotal sårades. Vid fredsslutet i mars 1940 uppgick den svenska frivilligkåren till 8 054 man.

Finland försvarade sig mot den sovjetiska övermakten på ett sätt som väckte väldens respekt. I februari 1940 hade Finland uttömt sina resurser och försvaret började svika. Finland begärde i detta läge att Sverige skulle intensifiera sin hjälp och sätta in hela militärfröband i kriget. Den svenska regeringen ville inte ändra sin inställning och avvisade den finska framställan. Man hade också fått signaler från sovjetiska beskickningen i Stockholm att Sovjet nu var villigt att sluta fred, utan  att Finland behövde uppge sin nationella suveränitet. Sverige försökte nu medla i kriget och få Finland att sluta fred trots de hårda villkoren.

Sverige fick snart ett starkt skäl för att intensifiera sin medling. De engelska och franska regeringarna begärde hos Sverige och Norge att, via Narvik-Kiruna-Boden, få transiteraen undsättningskår till Finland. Svenska regeringen avslog framställan eftersom man, med rätt misstänkte att huvudorsaken till denna inte var hjälp till Finland, utan att stoppa den svenska järnmalmsexporten till Tyskland  och öppna en front i Skandinavien ( senare forskning har visat att detta var riktigt).

Under slutet av kriget medlade Sverige i det tysta. Efter mycket vånda accepterade Finland de mycket hårda fredsvillkoren. Freden slöts den 13 mars 1940.

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *